SAAB och SAAB-folket på golvet

Så kom beskedet som antagligen alla utom de SAAB-anställda väntat sig. De anställda har, precis som man gör på de flesta arbetsplatser i samma situation, försökt intala sig att alltihop är en ond dröm. Det hade varit bättre om de sedan länge misstänkt att man inte kan fortsätta att tillverka bilar som "ingen köper". Ovanligtvis, men som vanligt inte ordentligt påläst, håller jag med tant Maud. Det skall inte pumpas in skattepengar i hopplösa företag. Då blir ju t ex SAAB en sorts arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och jag kan inte tänka mig att personalen skulle vara intresserad av att avlönas med den lönenivå som gäller för folk som anställts t ex med lönebidrag. (Möjligen använder jag inte rätt terminologi, eftersom jag alldeles som vanligt inte forskat närmre i denna. Alla förstår ändå vad jag menar.) Och, nej, det där om lönebidragen var inte något som tant Maud formulerat. Det var mitt alldeles egna "tyckande".
Hur som helst läste jag i går en artikel i Dagens Nyheter, illustrerad av ett foto på två medelålders SAAB-anställda med uppgivna miner. Och vad är det första damen i familjen säger? Jo, det var tur att vi inte hann beställa våra Thailandsresor till i januari. Och i nästa andetag talar hon om att man får tänka över avveckling av en del. Då nämner hon att digitalboxen måste hon ju ha för att se på TV. Jag tar för givet att hon därmed menar ett antal tjusiga betalkanaler. Och så tänker hon efter litet och lägger till att man kanske får tänka på att sälja husvagnen. Jahaja. Är det inte större uppoffringar man står inför och ändå uppvisar den minen så undrar jag hur hon skulle reagera på verkliga uppoffringar. Thailandsresa, digitalbox och husvagn. Varje sunt tänkande människa kan ju inte precis känna något större medlidande för de "offer" SAAB folket står inför. I alla fall inte om de håller sig på nivån indragen överkonsumtion.
Och så har det pratats en hel del om att beskedet kommer vid en olämplig tidpunkt. Självklart är det så. Men alla som har haft det allra minsta lilla att göra med usla arbetsrelaterade nyheter vet att sådana skall meddelas omgående. Detta för att undvika spekulationer om vad som kan komma att hända.

ICA Maxi och de sju dvärgarna

Det har tydligen alldeles slagit slint för någon marknadsmänniska på ICA centralt. Man marknadsför DVDn Snövit och de sju dvärgarna med en tävling. "Vinn en snövit resa till Icehotell i Jukkasjärvi"! Inget ont i det, om än litet långsökt det där med snövit. Men OK.

Man illustrerar tävlingssidan med figurer ur filmen. Första momentet i tävlingen är "Hur många bilder på dvärgar hittar du på denna sida?" För att ingen skall kunna svara fel på fråga nr 1 formulerar man fråga nr 2 lätt(?) ledande.
"Vilken av de sju dvärgarna liknar du mest? (Max 20 ord)"

Vem i h-e vill vinna en tävling till Ishotellet i Jukkasjärvi på att vara mest lik en av Snövits dvärgar? Jag antar att man syftar på de yttre egenskaperna och jag trodde att lyteskomik var tabu i tävlingar. Tydligen inte.

Skolbetyg - bra och mindre bra

Jag återvänder till ett av mina käraste ämnen. Det där att så fort alla inte framstår som lika bra så är det en form av orättvisa. Det är aldrig så att man
rannsakar sig själv för att kolla om det möjligen är så att man verkligen ÄR lika bra som andra. På allting. Man kanske i själva verket inte är det.

Man läste i tidningarna i veckan som gick att barn till lågutbildade föräldrar får sämre betyg i skolan än barn till högutbildade föräldrar. Och på något sätt framställde man detta som om det vore någon form av orättvisa. Från skolans sida. Det är så det går när man från späd ålder fostras till att "Alla skall vara lucia". Huruvida även pojkar skall vara lucia har jag ingen kläm på, men det skulle inte förvåna mig. Eller kör man kanske Sahlin-modellen med varannan damernas.

Dagens föräldrageneration torde vara född på 60-talet och i den generationen var det ingen, som växte upp här i landet, som inte kunde få s k högre utbildning om man ville eller hade fallenhet för detta. Det fanns ett fullt utbyggt grundskolesystem, det fanns gymnasium. Allt kostnadsfritt. Det fanns studiebidrag och ingen behövde avstå från att gå ut gymnasiet p g a ekonomiska skäl. Dessutom kunde ingen förhindras att ta "studenten" och stå och vråla "fy fan vad jag är bra på ett lastbilsflak". Alltså, den som under andra hälften av 70-talet inte ville fortsätta på gymnasiet var enligt mitt sätt att se antingen inte speciellt intellektuellt begåvad eller inte intresserad av att läsa. (Detta är då en finkänsligare omskrivning för vad jag egentligen skulle velat skriva.)
Förefaller det då märkligt att dessa får mindre studiebegåvade barn? Knappast. Eller har man fått för sig att lärarna av ren illvilja ger lågutbildades barn sämre betyg? Alla ÄR inte studiebegåvade. Man kan vara begåvad på andra sätt. Men det syns inte i betygen. Men kan kanske komma till nytta på annat sätt i livet. Om man ser till att göra något av det.

Högutbildade, som kanske har varit såväl intellektuellt begåvade som studiemotiverade får barn som är likadana. Vanligtvis. Och alltså får dessa bra betyg. Det är inte alls någon form av orättvisa från skolans sida.

När jätteproppen Orvar gick i skolan fick man tydligen inte samma statistiska utslag i betygsättningen. I den mån man nu undersökte detta. Där var det inte så markant med skillnad i betyg mellan barn till hög- resp. lågutbildade föräldrar. Och hur kan detta förklaras? Enkelt, min käre Watson. Den föräldrageneration som var född omkring 1920 hade inte 60-talisternas möjligheter till utbildning. När 1920 års generation gick i skolan var Sverige fortfarande ett rätt fattigt land. Den sjuåriga folkskolan var inte ens helt utbyggd, läroverksutbildning (realskola och gymnasium)kostade pengar som de flesta inte hade. Dessutom hade vanliga arbetarfamiljer inte råd att ha en eller flera familjemedlemmar som inte drog in bidrag till familjens försörjning. Så just därför fanns det massor av intellektuellt begåvade personer som inte fick någon högre utbildning men som fick barn som ärvde föräldrarnas begåvning och som alltså fick minst lika bra betyg som högutbildades barn.

Så visst. Orättvist är det. Men inte från skolans sida eller lärarnas utan från livet. Livet är orättvist och varför man ger små barn illusionen av något annat är för mig en gåta. Rena rama bedrägeriet. Som ungarna upptäcker när de blir litet större och då bli smällen desto hårdare.

Bilden? Mnja, den visar hur det såg ut på den verkligt gamla tiden, när läroverkselever bar klassens nummer omgivet av palmkvistar i skolmössan. Min "femma"? Näää, sååå gammal är jag inte. Men min pappas femma. Han började läroverk 1913 och då fick små gossar lära sig att fäkta på gymnastiktimmarna.

LSD i mustaschen

Alltid lär man sig något nytt. Jag var på s k antikloppis idag. Av det noblare slaget, vill jag betona. Pinsamt nog är ens ungdoms minnen numera att hänföra till antikviteter. Hur som helst avsåg mitt antikloppisbesök inte att köpa något utan tvärtom att studera marknaden för att se om det vore läge att göra sig av med något.

Jag fingrade litet på gamla LP-skivor och noterade att en Sgt Peppars Lonely Hearts Club Band låg på 350 kr. En annan i mitt tycke likadan på 250 kr. Det var då jag fick reda på det. Säljaren, en övervintrande 40-talist i hästsvans, informerade mig om att det gick ett rykte om att det skulle finnas LSD på mustaschen. Den som gick att klippa ut. Det finns alltså ett klippark inuti skivomslaget, där man kan klippa ut bl a en mustasch. Den var bortklippt i 250 kr varianten. Den finns kvar på min LP. Det får man väl spara och pröva någon ovanligt dyster kväll.

Och så fick jag på köpet liksom reda på hur Keith Richards klarar sig genom konsert efter konsert utan att precis vara någon renlevnadsman. Han lär resa till någon klinik i Schweiz och byta blod någon gång i månaden, eller om det var varannan. Det lär visserligen kosta 500.000 per byte, men vad då... Jag tycker i alla fall att det är betryggande så länge Keith R står på scen. Han är liksom ett monument över de hittills oförstörbara 40-talisterna. Jätteproppen Orvar. Fast Richards torde knappast kunna hänföras till köttberget. Hög som ett hus, möjligen.

Cecilia Malmström och inte "varannan damernas"

Äntligen. Äntligen har man insett att man kan utse kvinnor på kvalificerade poster utan att de kvoteras in som "varannan damernas".
Det är ju direkt kränkande det där som Mona Sahlin har för sig att varannan styrelsepost skall tillsättas med en kvinna.

Här har man tillsatt en högkvalificerad person. En person som har doktorerat i statskunskap, bott och arbetat i utlandet även tidigare, en person som talar ett flertal språk som används inom EU, som är van att röra sig i EU:s salonger. Dessutom verkar det vara en dam med bra "klös" i största allmänhet. Med ett ledigt och obesvärat uppträdande och som passar in i internationella sammanhang utan att uppvisa den sedvanliga töntigheten hos folkvalda. Och i synnerhet hos folkvalda damer. Titta bara på lilla tant Maud. Den senare utsågs i någon tidning - Gud vet vilken - som stilikon för svenska kvinnor. Vilka kvinnor det var som såg lilla tant Maud som en stilikon har jag svårt att föreställa mig. Möjligen några damer i Centerns kvinnoförbund ute på den mer avlägsna landsbygden.

Och så läser jag i DN att Henriks Brors antyder att orsaken till att man utsett Cecilia M är den att Barroso troligen inte vill ge Sverige någon tung post och därför anser man inte att Bildt är lämplig. D v s säga att Bildt skulle vara överkvalificerad. Ha! Det där eviga pratet om vår store internationelle statsman måste väl ändå vara överdrivet, för vad har CB erhållit i internationella uppdrag efter sitt uppdrag i Bosnien? Svensk utrikesminister. Man får en känsla av att det var som Fredrik Reinfeldt slängde åt gammelmoderaterna ett köttben för att hålla dem lugna. Tills vidare. Kan det helt enkelt inte vara så att Bildt inte har samma kvalifikationer som Cecilia M? Jag är bara en enkel "hobbytyckare" och alls icke påläst som Brors. Men ändå.
Det är en av fördelarna med att vara hobbytyckare. Man kan tycka vad man vill.

Berlusconis hämnd

I morse när jag som vanligt skulle skumma över rubrikerna i Corriere della Sera kommer följande meddelande upp:

Forbidden
You don't have permission to access / on this server.
Additionally, a 403 Forbidden error was encountered while trying to use an ErrorDocument to handle the request.

Jodå. Visst. Sååå egotrippad är jag inte att jag inbillar mig att vara föremål för signor B:s "underrättelsetjänst". Alldeles särskilt inte som sidan funkar som vanligt i min lilla Eee PC. Men nog ser det ut som en tanke.

Att datorn dessutom mitt i skrivandet svartnade framför mina ögon...
Fast, nja, hm.Det var faktiskt så att jag glömt slå på strömmen och kört slut på batteriet.

Svenska ISAF-soldater i Afghanistan

Läser i dagens tidningar att svenska ISAF-soldater i Afghanistan skadats efter att deras bil kört på en hemmagjord bomb. Jaja. Visst. Naturligtvis är det alltid trist när någon blir skadad. Men Herre Gud, har man inte liksom räknat med det redan innan man gav sig i väg? Det är ju faktiskt inte frågan om någon sorts semesterresa. Med visst inslag av äventyr. Och rätt hyfsat betalat och traktamente.

"Vi vill göra en insats för folk" tycker jag mig ha hört ett otal gånger från blivande FN-soldater. Berömvärt. Helt klart. Men det finns ju andra insatser för folk och fred än de som innebär att trampa runt i kamouflageuniformer behängda med diverse "häftiga" vapen. Att det kan smälla till litet här och var får man väl ändå ta med i beräkningen i allt det "häftiga". Annars finns det ju diverse volontärarbeten man kan hänge sig åt. Inte alls så häftiga och knappt ens betalda utöver resa och logi. Men alldeles speciellt de som "vill göra en insats för folk" tycker jag skulle tänka på den saken.

Eller kan det vara så, att man i själva verket söker litet spänning alternativt är likt Jan Guillou förtjust i vapen? Hemska tanke. Sååå kan det väl ändå inte vara? Väl? För i så fall är jag elak nog att tycka, att man faktiskt får skylla sig själv när man går på en mina. För att uttrycka sig politiskt helt inkorrekt.

På SVT Text kan man läsa en upprörd rubrik om att svenska FN-soldater fick vänta 2 timmar på helikopter för att komma till sjukhus. Och två av dem var minsann svårt skadade. En afghansk tolk strök med på kuppen, men det nämns mest i förbigående.
2 timmar i Afghanistan för att bli räddad med helikopter och förd till tyskt sjukhus med säkert förstklassig vård. Det borde väl snarast uppmärksammas för att man inte behövde vänta längre än 2 timmar.

Och så vill jag förstås med fotot visa hur Försvarsmakten Halmstadgarnisonen föregår med gott exempel och har dragit ner verksamheten till 1 st container. Undrar just vad man skall ha gamla I16 till...

Gud finns nog trots allt, del 2

Jag har fått ytterligare ett bevis på att Gud nog kanske finns trots allt. Förra gången var det när jag såg att Berlusconi fått scharlakansfeber. Och så nu ett tydligt tecken till.

I mitt allra första stapplande bloggförsök för snart ett år sedan skrev jag så här:

Jag såg ett reportage i lokaltidningen om hur en sådan där "TV-snickrare" köpt en villa av gammal god stil här i sta´n. Villan byggd 1929 skulle tydligen stajlas till med vad han kallade "varsam" hand. Snart börjar det bli läge att Q-märka hus inte bara exteriört utan även interiört innan Kirchsteiger, Timell och andra i "skapa skrythemsbranschen" förstört hela kulturarvet på det mest smaklösa sätt.

Det gudomliga tecknet? Tja, konkurs och huset sålt. Nejdå, jag är inte skadeglad. Jag känner inte ens personerna i fråga. Men jag har svårt för överdrivet skrytande och idéer om att man skulle, "TV-snickarens" dam, öppna en affär med exklusiva kläder. Ett nytt livsstilskoncept för oss lantisar som inte riktigt fattat att man skall ha jeans för 4.000-5.000 kr för att ha rätt livsstil. Han skulle nog "bara" snickra. Ett strålande bevis för att vår lilla stads befolkning har litet sans och vett var att den tjusiga butiken gick omkull och att det får snickras på mindre exklusiva hus. Detta har jag från en väldigt välunderrättad källa. Min frissa.

Så, Gud finns nog trots allt. Tecknen tyder på det.
Näää, jag är inte troende och just därför kan jag tillåta mig att tolka tecknen på mitt eget sätt.

Ingen tar skit i de lättkränktas land

Jag har just börjat läsa David Eberhards "Ingen tar skit i de lättkränktas land".
Och nu börjar jag bättre begripa varför det ständigt talas om att folk blir kränkta. För allt möjligt. I skolan blir barn kränkta för att läraren ger dem en åthutning. Eller ve och fasa får för sig att förbjuda mobilanvändning under lektionstid. Ja, det är väl klart som fan att man inte har mobilen på under lektionstid. På högskolor och universitet anser man sig kränkt när man inte klarar en tenta. Man skyller på allting. Kön, etnicitet, funktionshinder... Det enda man inte snuddar vid i sina egna tankar är att man kanske helt enkelt inte är tillräckligt påläst.

Och hur har det blivit så? Det kanske är att dra slutsater för snabbt av Eberhards bok, men han tar upp saker som t ex att redan i dagis lär man sig att alla är lika. Det är man också. Sett rent som människa, att alla har samma människovärde. Men varför inbilla barn att alla kan bli allting som de vill. Det börjar redan med att "Alla skall vara lucia". Varför det? Det kommer alltid att finnas tjejer som är sötare än andra. Lika bra att ungarna lär sig det redan från början. Livet är orättvist. Man kan inte leva sitt liv med att anse att allt som går en emot är en form av kränkning. Man måste inse att man är själv en bidragande orsak till sina motgångar. Alla kan inte bli TV-kändisar eller professionella idrottsmän eller Idol-stjärnor eller stylister. Livet fungerar inte på det sättet. Men det är inte som man blir kränkt. Vad är det för fel på att vara revisor eller ingenjör eller bilmekaniker? Och förresten, på senare år finns det ingen 20-årig smörgåsnisse eller 23 årig servitör. Alla är hovmästare. Alla är lika. Det finns inte heller butiksbiträden utan man är butikssäljare. Alla är lika.
Som ett exempel på hur "alla är lika" fullständigt har urartat tar Eberhard det här med studentexamen och att det förmodligen bara är i Sverige som alla tar studenten utan att ha godkända betyg. Huvudsaken är att alla får stå på lastbilsflak och vråla "Fy fan vad vi är bra" och spruta champagne omkring sig. Alla är lika. Bra. Tror man, för det har man blivit inbillad.

Jag hade en gång en lärare i tyska när jag gick i läroverk. (För den som till äventyrs inte vet vad ett läroverk är kan jag tala om att det var en form av "elitskolor", dit man sökte in och ur vilka man åkte ut om man inte klarade kraven. Läroverken gick i graven någonstans i slutet av 60-talet. Den sista riktiga studentexamen var 1968.) En mycket sympatisk man. Han anförtrodde vid ett föräldramöte mina föräldrar att han alltid delade upp skrivningar inför rättning i tre högar. "Skiten, mjölken och grädden". Grädden sparade han till sist. För att liksom ha något att se framemot. Det var före "kränkningarnas tid".

Jag fick förresten aldrig vara lucia. Ett lucia-ämne hade ljust lockigt hår och stora blå ögon. Jag hade spikrakt hår. Det fanns alltid någon som hade lockigt hår. Rödhåriga var inte att tänka på, inte heller mörkhåriga och de som hade glasögon skall vi bara inte nämna. Ingen hade något att invända mot urvalskriterierna. De var gjutna i betong.

Men så här en massa år i efterhand noterar jag med stor skadeglädje att luciaämnena slutat som små feta tanter med många dubbelhakor.

Sosse-kongressen

Visst måste det ha varit skämmigt för Mona S att behöva kalla in hela det gamla gardet för att försöka få jätteproppen Orvar med sig. Eller "köttberget" som Nuder så stilfullt kallade 40-talisterna.

Egentligen är det ett klart underbetyg åt den nuvarande sosse-eliten. Så går det i landet Sverige där man klassas som gaggig och borträknad direkt när man fyllt 65. Förresten även tidigare. Vissa anser att man är "slut" på arbetsmarknaden när man fyllt 40.
Vilka i den nya sosse-eliten känner man egentligen till? Utom Sahlin och Östros och Baylan? Ja, alltså, känner man igen på utseendet?

Bodström som ju är partiets glamour-boy och som tydligen skall vara vallokomotiv i Stockholm har inte fått någon tung post alls inom sosseriet. Märkligt. Han är ju både snygg och välutbildad och f d fotbollsspelare (bara det!) och det brukar gå för sig när det gäller män. Oavsett vilket parti det gäller, för all del. En skärpt kvinna skall helst se så alldaglig ut som möjligt. Om ens alldaglig utan kanske helst synnerligen oattraktiv. Skärpt och snygg? Nja, då blir det genast för farligt. I alla fall för männen.

F ö så har jag fått förklarat av manliga vänner varför kvinnor på topposter, typ generaldirektörer och landshövdningar ser så trista ut. Med enstaka undantag. Taskiga frisyrer och allmänt smaklösa i sin framtoning. D v s de som inte är fullständigt grå och liksom försvinner in i tapeten. Hon, som fick sparken på Gotland var ju ett strålande exempel på detta. Smaklös, alltså. Jo, säger mina manliga vänner att kvinnor som vill avancera högt upp i såväl förvaltning som näringsliv får se till att hålla en intetsägande profil, annars blir de betraktade som för farliga och släpps inte fram i karriären. Hur jag kom att tänka på det? Tja, det var det där att Bodström inte fick några betydande uppdrag inom partiet. Synd för någon manlig ögonfägnad är det sällan man bjuder på inom politiken.

Alltså, här står Carlsson och Leijon, Ringholm och Sigurdsson och Bill och Bull och Knoll och Tott... Alla för att få litet fart på sosseriet inför valet. T o m
Göran P har man kallat in under fanorna. Det måste ha svidit.

Bättre i o f s om dessa grå pantrar hade engagerat sig i något pensionärsparti. Då hade man fått se upp för "köttberget på marsch".

Och nej, jag är inte sosse. Och knappt något annat heller förresten. I politiskt avseende.

Livslång förundran

Jag slutar aldrig att förundra mig över "das Land wo die Zitronen blühn" som Goethe skrev. Alltså Italien.

Berlusconi trampar vidare i ullsockorna och låter i dagens Corriere della Sera förstå att om han, vid kommande rättegångar med början i mitten av november, mot förmodan skulle fällas, så beror det helt enkelt på att domarna är "oförnuftiga". Hur han närmre menar med detta säger han inte, men underförstått är han oskyldig och har, vid en i o f s otänkbar fällande dom, ånyo råkat ut för den illasinnade kommunistiska domarkåren i landet. Och under alla omständigheter kommer han inte att avgå som premiärminister.

Det vore ungefär som om Fredrik Reinfeldt skulle meddela att om han skulle bli anklagad och fällt för mutbrott och samröre med den grova organiserade brottsligheten (blotta tanken är i sig otänkbar) så skulle han sitta kvar som ledare för landets regering och då troligen styra landet från Kumla. I o f s lär det gå alldeles utmärkt för diverse ekobrottslingar att obehindrat fortsätta sin verksamhet även innanför murarna.

Jag vet att mitt intresse för Italien och framför allt dess nuvarande politiska ledare är väl intensivt, men jag har alltid varit svag för otroligheter. Och otroligheter som dessutom är dagsens sanning är ännu mer intressanta.
Och i det här fallet även skrämmande.

Halloween

Halloween tycker jag är rent trams. Det är bara något som handlarna har hämtat hem från USA för att kunna få kränga en massa Halloween-smörja. Halloweenandet hör inte hemma i det här landet, är ingen riktig helg. Helgen heter Allahelgon-helgen och ingenting annat.
Det är den helgen när man minns sina döda och när man tänder ljus på kyrkogården.

Det är f ö oerhört vackert på kyrkogårdar på kvällen vid den här helgen med alla ljusen. Kan möjligen tyckas som en morbid böjelse. Jag var och tände ett ljus nu i kväll. Visserligen något av en tjuvstart, men min själsfrid orkar inte med slagsmålen om parkeringsplatserna i morgon. Kusligt att gå in på en mörk kyrkogård på kvällen? Inte ett dugg. Det har sina fördelar att vara icke-troende och tro sig veta att när man är död så är allt slut. Det finns inga vålnader som stiger upp ur marken och svävar framför en. Den största faran är att snava och ramla omkull. En liten ficklampa gör susen.

Om några veckor är det tio år sedan min mamma dog. Tio år. Ett decennium. Jag tycker att det är alldeles nyss och ändå väldigt längesedan. Livet blir aldrig mer detsamma när ens föräldrar dör. Det där att det inte längre finns någon länk mellan en själv och döden är ingen ljus känsla. Att man själv står på tur. Liksom. Man har plötsligt hamnat i någonsorts utförsförsbacke.

Det där med sorg är en märklig känsla. Den första tiden kände jag mig fullständigt förlamad av sorg. Men allteftersom tiden gick förändrades känslan från ekande sorg och saknad till att minnas alla fina minnen och hur roligt vi hade tillsammans.
Den allra värsta sorgen som kan drabba en människa är säkert den att överleva sina barn. Då blir den naturliga ordningen helt rubbad.

Telia kan, när man vill...

Telia kan när man vill. Och om man vill. Och om man som kund har turen att råka på rätt person. Jag hade strul med bredbandet i augusti och en j-a massa besvär med att inte hamna i svårartad Internet-abstinens.

Gratis var det inte heller med diverse nödåtgärder som t ex mobilt bredband. Hur som helst så hade jag lagt den aktuella räkningen åt sidan för att ta tag i ärendet vid tillfälle. Tillfället kom idag. För, inte nog med att jag varit utan bredband några dagar, jag hade dessutom blivit debiterad extra för just dessa dagar. Detta beroende på övergång till trådlöst bredband.

Hur som helst. Rätt person träffade jag på. Troligen en veteran i bortåt samma skamliga ålder som jag själv och luttrad av åratals tjatande med reklamerande kunder. Utan att jag så mycket som ens behövde ta till brösttoner hade denna servicemedvetna människa reducerat fakturan till mindre än hälften av det ursprungliga beloppet. Det är bra med flera aktörer på marknaden. Då blir kundvården bättre hos alla.

Men rätt skall vara rätt och i dag gillar jag Telia.

Gud finns nog trots allt

Gud finns nog trots allt.

Berslusconi har fått scharlakansfeber.
Allt enligt Corriere della Sera från i går.

Ett liv tycks minska i värde

I dag föll dom i Stureby-mordet. Två 16-åringar dömdes till ett år och åtta månders sluten ungdomsvård för att med berått mord ha planerat och genomfört ett mord på en 15-årig flicka. Det måste kännas som ett hån av offrets föräldrar och andra nära och kära och f ö av varje normalt funtad människa.

I det uppmärksammade fallet med dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani 2006 dömdes tre skyldiga ungdomar till 3 års sluten ungdomsvård.

I januari 2004 blev två unga flickor svårt misshandlade och lämnade att frysa ihjäl uppe på Hallandsåsen av två 17-åringar som dessutom passade på att stjäla flickornas bil. De två 17-åringarna fick 4 års sluten ungdomsvård.
Jag passerade platsen ett par år senare och tyckte mig riktigt kunna känna ren och skär ondska i luften.

Från 2004 tills i dag har det utdömda straffet för mord minskat från 4 års sluten ungdomsvård till 1 år och åtta månder. Har ett liv blivit mindre värt?
Vad blir nästa steg? Att det blir tillåtet att mörda? Att ondskan har segrat?

Dixikon

Någon mer hat-älskare av Italien som upptäckt Åke Malms blogg på Dixikon?
Åke Malm rapporterar på ett sakligt och sansat sätt om den fullkomligt osannolika italienska inrikespolitiken. Ja, osannolik för Europa och mer hemmahörande i någon latinamerikansk bananrepublik.

Det blåser obehagliga vindar genom Italien.

Det känns pålitligt...

Det känns pålitligt när man hör Ekots lördagsintervju med Eskil Erlandsson. Han låter som den där sortens gammaldags hederliga politiker som man nästan inbillade sig att man kände. Som man skulle kunna skriva till och få ett vettigt och personligt engagerat svar. Och som inte bara innehöll en rad slätstrukna och politiskt passande floskler.

Och så är det roligt med en jordbruks- och fiskeriminister som har ett ordentligt förflutet inom lantbruket och inte bara gått med sitt dagis för att få se en levande ko och för att få veta att mjölken från början finns någon annanstans än i Arlas pappförpackning.

Jag såg i somras den här artikeln i Hallandsposten, från när Eskil Erlandsson visade upp sina New Foresthästar vid Svenska New Forestföreningens riksutställning i Björbäck. Just så här tycker jag att man skall se en jordbruksminister.

Applåd för Eskil Erlandsson.

Nej, jag är inte centerpartist. Men jag gillar rejäla människor och tror mig se en sådan i jordbruksminstern.

Sven Otto Littorin

Sven Otto Littorin, ni vet. Den där lille celluiddockeliknande personen som är arbetsmarknadsminister. Han ni vet som har en fusk-masters-examen från ett amerikanskt uninversitet. Han figurerade häromdagen i Aftonbladet eftersom hans f d fru stämt honom på uteblivet underhåll för de tre gemensamma barnen. 1.8 miljoner.
(Jag bör förstås omgående svära mig fri från att bli beskylld för att köpa Aftonbladet. Men nätupplagan sneglar jag över ibland.)
Littorin tycker att det har blivit för jobbigt att ta hand om barnen varannan vecka.

Men sååå jobbigt kan det väl knappast vara, eftersom det visar sig att två av barnen går på överklassinternatet Lundsbergs skola. Med en årsavgift om 200.000 kr per barn. I o f s är det "dockpojkens" ensak, men jag vill erinra mig att han ett flertal gånger sagt att arbetslösa minsann får finna sig i att flytta för att hitta jobb. Det kan han i o f s ha rätt i, men är ändå inte rätt person att yttra sig i ärendet. Trots att han är arbetsmarknadsminister. Det är väl ingen större konst att flytta om man har ungarna inackorderade på Lundsbergs skola.

Och förresten, borde inte medlemmarna i landets regering ha sina barn i vanliga normala skolor? Måste de redan från barnsben lära sig att frottera sig med eliten i svenskt näringsliv? Eller snarare deras avkommor. Jag är inte alls någon rabiat vänstersympatisör, men jag tycker att det är osmakligt att se att den sjunkande svenska skolan övergivits av arbetsmarknadsministern. Visserligen hade Olof Palme sina barn i en Waldorfskola men det var en västanfläkt mot överklassinternat.
Säga vad man vill, men det finns alltid något man kan reta upp sig på.

Konsten att kunna ha tråkigt utan att bränna bilar

Jag har på senare tid läst på flera ställen i dagspressen att ungdomar bränner bilar för att de har tråkigt. Även polisen anger detta som grundorsaken till det accelererande brännandet.

När jag växte upp i ett fjärran förflutet fick man lära sig att ha tråkigt. Det var på den tiden när inga biografer eller muntrare näringsställen var öppna på juldagen. Långfredagen skall vi bara inte tala om. Då var ingenting öppet och i värsta fall fick man inte heller gå ut och leka.

Dagens barn stimuleras alla sin vakna tid av dagisfröknar, fritidspedagoger och i förekommande fall av föräldrar. Någon "ledig tid" har dagens barn inte. När de släppts ut från förvaring på dagis eller slutat skolan så vidtar inbokade fritidsaktiviteter och den unge som "inte vill" betraktas som asocial. Eller ve och fasa som om föräldrarna inte hade råd.

Vad är det för fel på att få sitta och rita med en pinne i gruset eller att helt oorganiserat och alldeles själv sparka omkring i lövhögar eller hoppa i vattenpölar?
Man måste få lära sig att ha tråkigt. Det har bilbrännarna aldrig fått lära sig och därför går det som det går.

Man ser ständiga små samlingar av ungdomar i de lägre tonåren som protesterar mot att det inte byggs alt kommer att läggas ner fritids i deras områden. "Vi har ingenstans att vara". På 1930-talet när en flerbarnsfamilj i arbetarklassen bodde i ett rum och kök då hade ungarna någonstans att vara. Nämligen hemma. Nu, när normen säger att varje barn skall ha ett eget rum, så har man plötsligt ingenstans att vara. Sorgligt. Och ingenting att göra. Och vad är det man "vill" göra? Näää, det vet man inte. Nej, det klart att man inte vet. Man har aldrig fått lära sig att hitta på något utan en käckt hoande "fröken" i bakgrunden.

Bilbrännarporblemet går att lösa. Se helt enkelt till att barn får lära sig att ha tråkigt. Att alldeles för egen maskin roa sig. Och då med enklare saker än att bränna bilar och kasta sten på brandkåren.

Högskolan i Halmstad

Det har blåst en del runt Högskolan i Halmstad det senaste året. Högt i tak är där uppenbarligen inte. Och alldeles speciellt lågt i tak verkar det vara på sektionen för ekonomi och teknik.

Där har Hallandsposten rapporterat om lärare som köpts ut för att han haft åsikter. Där har rapporterats om lärare som hotats med avsked för att hon, enligt Högskolan ställt för höga krav på studenterna. Det verkar vara som om kvantitet skulle vara att föredra framför kvalitet. Ju fler studenter desto mer pengar.

Jag gillar inte alls tanken att en högskola sköts som ett företag och att rektor och prorektor sitter som någon sorts kamrerare och räknar på lönsamhet.

Nu är det tydligen dags att förlänga sektionschefens på Ekonomi och teknik, Per-Ola Ulvenblad, förordnande. Allt enligt en artikel i dagens Hallandsposten. Normalt sett sitter tydligen sektionscheferna i ett decennium och mer, trots att förordnandena är treåriga. Inga strider uppstår, utan förlängningar är tydligen mer eller mindre av automatisk art. Ett sätt att cementera verksamhet och stänga ute nytänkande. Dock icke i år. Och icke på sektionen för Ekonomi och teknik. Här har plötsligt dykt upp en motkandidat till den sittande sektionschefen. Motkandidaten, professor Lars Bååth, påpekar att det inte är brukligt att sektionschefer sitter mer än sex år på andra högskolor. Bl a anför Lars Bååth att "organisationen cementeras och dess utveckling bromsas i en allt snabbare föränderlig värld". Det låter högst troligt.

Men vad som gör mig direkt upprörd är att rektorn, Romulo Enmark, enligt personalsekreteraren sagt att han helst vill ha två kandidater inför varje tillsättning av sektionschef. Nej, det är inte det faktum att han vill ha två kandidater utan att han säger "en av varje kön". En högskola skall väl främst verka för att få så kvalificerade kandidater som möjligt och inte snegla på kön. Det tycker jag luktar opportunism.

Och så skall man tydligen göra någon sorts manöver för att placera sin blogg på kartan. Det gör jag nu och placerar den i Halmstad. Kan just undra om det funkar nu då...

Skuldfällan

Skuldfällan skulle man prata om i kväll på TV i programmet "Dina frågor - om pengar".
Erkännas skall att jag inte såg programmet till slut. Redan efter några minuter insåg jag att det skulle bli det vanliga gnället.

Det är bra att man tar upp det här ämnet, men "skuldfällan". Det är precis som om folk helt oförskyllt trampat i en rävsax och inte kommit loss. Intet ont anande.

Visst, det finns helt klart de som p g a olyckliga omständigheter som sjukdom, arbetslöshet etc hamnat illa till. Men det stora flertalet. Knappast. Man har i många år dragit på sig den ena konsumtionsskulden efter den andra bara för det att man velat ha saker man inte haft råd med, alt. inte haft råd med och absolut inte behövt. Sedan har man helt enkelt gett fan i att betala räkningar och krav. Javisst. Då går det som det går. Åt helvete.

Man gnäller för att det är upp till ett par månaders väntetid för att få "skuldhjälp" via kommunen. Man kanske skulle fundera litet över det faktum att skulderna har man troligen dragit på sig under en längre tid. Varför skulle kommunen då på studs ha tid att reda ut det här? Just för att man själv plötsligt fått för sig att man vill bli av med skulderna? Och så det här gnället. Som om man man blivit tvingad under hot att ansöka om diverse mer eller mindre märkliga krediter. Och då främst hos bolag som inte gör någon kreditprövning utöver att kolla om man har betalningsanmäkrningar. För vissa människor är det en ren välsignelse att få en betalningsanmärkning, för i o m den stryps alla möjligheter till ytterligare skuldsättning.

Och så gnället om hur tufft det är för den som får skuldsanering. Tufft? Javisst. Att leva på existensminimum ÄR tufft. Dock inte tuffare än vad många har det som inte har skuldsanering. Och så glömmer man alldeles i sammanhanget bort fordringsägarna. De blir för det mesta blåsta på större delen av sin fordran. Det är inte alls ovanligt att den skuldsatte bara behöver betala 10% eller mindre av den ursprungliga skulden. Sug på det alla "tyckasyndomare". Existensminimum i fem år, eller om det möjligen är ändrat till 3 år, och sedan är man av med i vissa fall svindlande skulder. Och den som rest och t ex levt loppan på kredit, tja, han eller hon har ju alla de kul minnena kvar. Och detta fortfarande när de fem/tre åren är över.

Gärna bra faktaprogram om de här problemen men bevare oss väl för "snyftvalsen" som man låter stackars skuldsatta dra i gång. Och helt kallt, är det synd om dessa? Har man någon gång hört att skulden består av stora tandläkarräkningar? Nä. Det är bara "skojiga" räkningar för konsumtionsvaror av alla de slag. Man är inte tvungen att skaffa ett kreditkort i en affär bara för att man gör reklam för det i affären. Det räcker så bra med det vanliga bankkortet och finns det inga pengar på det så är det ett tecken på att man får avstå från att köpa. Det borde varje normalbegåvad människa förstå av sig själv.

Styrketräning - ett livstidsengagemang

Det är inte längre roligt att gå och träna på gym.

Det första halvåret var det jättekul. Man såg hur medelåldersplus-slapphullet började förvandlas till muskler. Tjusigt, tjusigt. Visserligen fick man en framtoning som pensionerad elitidrottare från det gamla östeuropa. Typ diskuskastare. Men vad då? Allting är bättre än gäddhäng. Och så såg man uppmuntrande videos med 72-åringen Wanja på Youtube. Hon gjorde 55 armhävningar och berättade att hon tränat sedan hon var 46. Det tror jag säkert det. Men när jag såg videon så visste jag inte varför hon tränat i 26 år. Det vet jag nu. HON ÄR TVUNGEN!!!

Det är alla som har lyckats träna upp synliga muskler. Det är nämligen så listigt ordnat att om man inte underhåller vad man har tränat fram så antar man ganska snabbt samma fysiska form som Arnold Schwarzenegger. D v s slapphull i kubik med rynkor. Och det vill ingen. Alltså, antingen får man ge fan i att träna och sitta hemma med chipspåsen framför TVn eller också är man införstådd med att man tagit på sig ett livstidsengagemang. Det finns andra träningsformer. Visst. Men inte där man kan vara chick och kråma sig i snygga träningskläder. Vem vill springa runt i reflexväst och vindoverall? Inte jag i alla fall.
Och, nej, man behöver inte anlägga tatuering. Man är en riktig utstickare när man ingen har.

Turkos strumpor och Berlusconi

Vad kan turkos strumpor ha för koppling till Berlusconi. Ingen alls. Egentligen. Men indirekt.

Herr Berlusconi blev som bekant fullständigt ursinnig när den lag, som han själv varit med om att driva igenom för att åstadkomma immunitet mot diverse anklagelser, sköts i sank. Han anklagade alla domarna i Italiens Högsta domstol för att vara kommunister och delta i en sorts sammansvärjning mot honom. Föreställ er att Fredrik Reinfeldt skulle kalla samtliga justitieråd för kommunister och för att vara ute för att djävlas med honom.

Hur som helst, den arme domaren som skrivit ihop domen drabbdes särskilt av herr B:s vrede och han uttalade hotelser som att domaren minsann skulle "få se". Och det fick han. Direkt. Ett kamerateam följer troligen domare Mesiano så fort han visar sig utomhus. En videosekvens följer domaren på en oskyldig promenad till barberaren och en speaker gör sig lustig över att domaren har turkos strumpor. Det upprepas gång på gång. Detta om de turkos strumporna.

Via Åke Malms initierade blogg från Rom förstår man vad det är som händer. Nämligen att domaren skall veta att han är övervakad. Alltid. Och videon sänds givetvis i en av Berlusconis TV-kanaler.

Ledaren för Italiens vänsterparti, Dario Franceschini, tillgriper det geniala idén att uppmana folk att bära turkos strumpor för att visa sin sympati för domaren. Och underförstått sin antipati för Berlusconi.

Så, Garibaldis soldater bar röda skjortor, kan månne revoltörer mot Berlusconi bli historiskt hågkomna för sina turkos strumpor?

Vad bilden har med Berlusconi att göra? Ingenting. Egentligen. Bara det att den är tagen under det första av de åren under vilka grunden lades till min eviga hatkärlek till Italien.

Spirella! Jag säger bara Spirella.

Om min mamma hade levat hade hon sagt "Vad var det jag sa". Hon hade dessutom fått alldeles rätt. Hon tyckte nämligen att en välsittande korsett var ett oslagbart "instrument" för att få en fin form på kroppen. Spirella hette detta "instrument" på 50-talet och en bit in på 60-talet. Undrar förresten vad alla diplomerade Spirella-konsulenter gjort sedan 68-årsfolket kastade bh och korsetter.
KappAhl har just nu en annonsdrive om sin nya underklädersserie "Shape up". KappAhl

Där kan man snörpa in midjan i ett överdimensionerat njurbälte. Jag kan direkt känna hur det kommer att skära rakt in i midjan. Man kan snörpa in hela kroppen i en tight body-stocking. Man kan ha en shape-up trosa som räcker upp till bysten.
Grattis alla tjejer säger jag bara. Ni är manipulerade tillbaka till 50-talet. Och gissa om männen kommer att gilla det. Yes. Och så som kronan på verket raffiga strumpor med strumpeband. Ett framgångskoncept.

Gammal och sur? Tja, jag kan väl också tänka mig att någon enstaka gång raffa till mig med syndiga strumpor och strumpeband. Med den skillnaden att jag VET hur det var en gång innan 68orna befriade oss från våra spirella-rustningar. Nåja, om rätt skall vara rätt så var jag faktiskt för ung för Spirella-rustningen. Och framför allt för smal. Då. Jag fick nöja mig med "höfthållare".

Fast, hm. Nu kanske jag skulle kunna tänka mig en svart blänkande body-stocking för s a s högtidliga tillfällen. Bara någon fixar till just de högtidliga tillfällena. De är beydligt svårare att fixa än de raffiga attributen.

Jag föredrar djurbarn...

I går blev jag påkörd av ett litet blöjstint grabbpaket ute på Eurostop.
Misstag? Inte precis. Ungen for under sin leende faders uppmärksamhet som en berusad schimpans runt med en trave korgar i en ställning. "Kör på mig en enda gång ungdj-l så har du kört färdigt för i dag." Och när jag för en bråkdels sekund riktade min uppmärksamet åt annat håll.. Så, ja, PANG körde ungdj-n rakt in i min ankel. Om jag blev arg? Ja, det blev jag och kommenterade det hela på uttalat surkärringmanér. Pappan såg aningens, men bara aningens, generad ut så jag la till att det faktiskt gjorde ont och övervägde om jag skulle skrämt upp honom med att fråga efter deras ansvarsförsäkring. Men det orkade jag inte. Vid kommentaren att det gjorde ont sa den mesige fadern att han var ledsen, vilket jag kontrade med att det hoppas jag. Då tog han det säkra för det säkra och bar sitt gallskrikande blöjpaket ut ur affären. Det måste ha varit en chockartad upplevelse för ungen som troligen 24/7 är omgiven av beundrande vuxna. Ja, alltså chocken av att höra en surkärrings röst skära som en sågklinga genom luften. Väl bekomme. Det bjuder jag på och konstaterar att djurbarn är mer charmiga än kringirrande blöjpaket.
Men visst är väl djurbarn söta. Och faktiskt ett och annat människobarn också, men den senare sorten är så sällsynt att jag inte har något egenhändigt taget bildbevis.

Nu är läget desperat

Nu verkar läget vara desperat, eller kanske snarare ännu mer desperat än tidigare för Mona Sahlin. Hörde till min förskräckelse tanten i fråga på Rapport 18. Hon försöker på fullaste allvar slå ett slag för att det skall lagstiftas om att aktiebolag skall ha minst 40% kvinnor i styrelsen. Va? Vad är det här? Jämställdhet är väl position efter kvalifikation. Var det inte så det var tänkt? Att man inte skulle få en tjänst eller position just p g a sitt kön? Eller har jag totalt fått allting om bakfoten? På något sätt tycker jag att man skjuter sig själv i foten eller återvänder till ruta 1. Bara det att nu är det kvinnor som skall få sina positioner p g a sitt kön och inte männen. Fullständigt absurt. Tanken är så korkad att jag misstänker att Mona S själv tänkt ut det här. F ö ett verkligt talande exempel på hur det går när man främst ser till kön och inte kompetens.

Det ÄR vår

Det är visst vår. Titta själva.

I magen på en ÖB

Sverker Göransson, för dagen nyutsedd ÖB, fick på Dagens Eko frågan om hur han kände sig. Vad svarade karl´n?
"Jag hade fjärilar i magen". En ÖB? Hur skall han känna sig i skarpt läge? I koma? Avsvimmad? Katatonisk? Man undrar. Jag förstår att han ville framträda och visa den för närvarande mest meriterande egenskapen hos en svensk. D v s vanligheten. En ÖB skall fan i mig inte vara vanlig. En ÖB skall peka med hela handen. Redan Syrén tycker jag ser litet väl mesigt frökenaktig ut för sitt ÖB-skap. Men det är klart. Herrarna skall väl matcha försvarsminister Tolgfors och helst inte se ut som karlakarlar. Hur skulle det se ut?
Och när ÖB Göransson fick frågan (fortfarande på Dagens Eko) vilka hans ambitioner var, då svarade han att "göra så gott jag kan". Så gott han kan? Ja, det tror så fan att han skall. Allt annat vore direkt tjänstefel.

Med bruten servett

En gång för många år sedan när jag var ung och umgicks mycket med "hästfolket" fick jag ett råd av en äldre god vän. D v s jag var 24 och han var tio år äldre och förmodligen den äldsta människa jag träffat i mitt eget umgänge utöver mina föräldrar. Han var alltså urgammal. Hur som helst så var han sen till en "hästövning" en kväll och ursäktade sig med att han ville duka lite snyggt och äta i lugn och ro. Och så gav han mig ett råd som jag aldrig glömt. Och det var att även om man lever som singel så skall man aldrig glömma bort att måna om sig själv.

"Duka snygg, bryt en servett, tänd levande ljus. Gör det trivsamt för dig själv."

Det där är det enda råd jag fått i min ungdom och som jag alltid följt. Ingen lördagskväll utan bruten servett. Det är en sorts koll på den egna självdisciplinen. Inte ens under de dystraste perioder i livet har jag skippat den brutna servetten på lördagar. Den dag jag gör det så har jag gett upp för alltid. Eller möjligen träffat en så trevlig middagsgäst att det räcker utan bruten servett. Men eftersom jag är realist så...

I dag som egentligen är i går men...

I dag som egentligen är i går men som jag i alla fall kallar idag. Klockan är faktiskt närmre 01.30 och därför tycker jag att det fortfarande är "idag" fast det egentligen var "igår". Però, som italienarna säger, hade jag för avsikt att ta ett gäng tjusiga bilder av snö. Jodå, det snöade hela den gångna natten. På Västkusten betyder det ingalunda "Vita vidder". Kommer förresten någon i håg Family Four och "Viiiiita viiidder, gnistrande snöööö"? Den kammade man hem en sjätteplats med i Eurovision Song Contest 1971. I dag blev det dock ingen snö. Inte gnistrande vit i alla fall. En och annan fläck med snöslask. Men det blev dimma. En sjuhelsikes dimma. I stället så att säga. Vitt som vitt.
Det blev dimfotografier. Tydliga bevis för att vi på Västkusten egentligen skulle ha någon sorts skattelättnad för att vi orkar bo här tvärs igenom de eländiga vintrarna. Fotobevis bifogas.

Vi är för lydiga

Vi är för lydiga vi svenskar. Inte alls att undra på att man i Tyskland bl a var väldigt ivrig att få med Sverige i EU. Här följer vi intill gränsen för löje varenda litet direktiv som kablas ut från Bryssel.
I söndagens DN kunde man läsa om hur "Nya regler hotar beteshagar". EU-kommissionen har i sin vishet fått för sig att det får finnas endast ett visst antal träd i beteshagar. Annars tror man att det blir skugga och mindre gräs för djuren att äta. Att djuren också får skugga och lä av träd verkar inte vara något man bryr sig om. För att inte tala om hur gott det är för en ko att klia sig mot ett träd.
Huruvida någon av dessa förståsigpåare någonsin varit ute i en svensk beteshage är framgår icke. Söder över började man ju skövla skogarna redan under romartiden så där finns det inte mycket till träd kvar som kan skugga bort betet. Föreställer jag mig.
Och vad händer om man inte har "rätt" antal träd i sina beteshagar? Då får man inte det EU-bidrag som betalas ut av "snälla" EU. Jag säger bara "ljug". Uppge det antal som passar EU och korsa fingrarna. Inte tror man väl att det i länderna runt Medelhavet tas lika allvarligt på EU:s direktiv. Visst, man noterar det hela, stoppar in dokumentet i en härför avsedd mapp och fortsätter sedan som man brukar. Och DET tycker jag att vi fortsättningsvis skall göra här med.
Eller varför inte skrämma bort ev. EU-kontrollanter med en skylt av halländsk modell? Som ovan.

Dagen när Ingo dog

Dagen när Ingo dog blev den första dagen sedan i höstas när det fortfarande var ljust när jag promenerade över Slottsbron vid 16.30 snåret. Det hade han gillat. Ingo. Den inbitne Västkustbon. Sol över hans egen kust.
Solen bröt plötsligt fram alldeles innan den skulle sjunka ner bakom horisonten och spred ett ljus som föll intensivt och fläckvis. Vid Stora Torg guldmålade solen särskilt bankernas byggnader. En optimist skulle ta det som ett gott omen för ekonomin.
Hamninloppet färgades guldrött av solen. Pilkingtons silos såg ut som gyllene obelisker. Ägir strålade i all sin rödfärgade glans. En storskarv flög raskt över himlen och dess gula näbb träffades av den nedåtgående solen och såg ut som ett metallglänsande spjut längst fram på den svarta kroppen. En and kom strax efter och fångade solen så att undersidan av dess vingar framstod som vore de av pärlemor.
Och på andra sidan "floden" låg Östra förstadens stenborgar som förgyllda.

Allt var mycket vackert den dagen Ingo dog.

Att tänka tillbaka

I dag skulle min pappa fyllt år. D v s om han hade levat. Något som i o f s hade varit högst anmärkningsvärt, eftersom han då skulle varit 105 år. Något som en lätt kolerisk man med anlag för högt blodtryck och med svaghet för cigarrcigaretter inte kunde räkna med. Efter en häftig stroke i kombination med en allvarlig hjärtinfarkt försvann han in i afasins dimma i mitten av 60-talet. Alldeles för tidigt. Men på den tiden förekom ingen rehabilitering jämförbar med dagens. D v s den som man i dag kan få om man har tur. På 60-talet hjälpte det inte med tur. Det fanns ingen rehabilitering. Min pappa, vars främsta intressen var att läsa och att teckna var plötsligt berövad sitt liv.
Den heta sommaren för några år sedan när jag insåg att jag hade samma ålder som min pappa när han förvandlades till en levande död var jag väldigt ängslig att drabbas av samma sak. Nåja, det gjorde jag inte. Om man hade varit lika observant på sin hälsa för 40 år sedan som nu, så hade inte heller min pappa behövt drabbas.
Hur som helst så stack jag ner en blomma och tände ett ljus på mina föräldrars grav. Jag är ingen speciellt flitig kyrkogårdsbesökare, men det här är jag noga med. Inte för att jag är troende och tror att någon "på andra sidan" nickar uppskattande. Men jag mår själv bra av göra sådana gester.
Och så stod jag stilla en stund och försjönk i tankar och försökte erinra mig något särskilt och fint minne med min pappa. Jag kommer så väldigt väl i håg hur han stod och väntade på mig utanför en affär i centrum efter min första skolavslutning på läroverket. Och jag minns hur stolt jag var när jag visade upp mitt betyg och boken jag fått i premium för "Flit och framsteg i studiearbetet". Boken var f ö "Sälmorgon" av Rowena Farre. Pappa sken som en sol, sög i sig en cigarrcigarett och läste belåtet betyget. Det var sommar, solen sken och alla människor var snälla och glada. Det var då det.

Ulv i fårakläder

I går fick jag till min oförställda häpnad ett nummer av "Pensionären" från PRO. Jahaja, felsorterat av brevbäraren. Tittade på adressaten för att se vem på gatan som skulle har denna publikation. I "mitt" hus bor inga pensionärer. Men brevbäraren hade visst inte gjort fel. Det var MIN adress som stod på tidningen. Hoppsan. Men hur kunde jag... Och så slogs jag av den fasans sanningen att jo, så var det. Försiktigt gluttade jag i tidningen och tänkte att man har säkert moderniserat uppfattningen om 50 +++. Det hade man inte. Inte i PRO-lägret i alla fall. Och det som var allra mest iögonenfallande var att på alla fotografier sågs bara tidningens "eget" ålderssegment. Var fanns den omtalade generationsblandningen? Och då menar jag givetvis inte mor- och farföräldrar med dreglande barnbarn.
Man skiftar inte per automatik karaktär bara för att man uppnår en viss ålder. Och annonserna. Usch! Det var Sittbadkar med dörr från en firma i Malmö. Hörapparat från Rexus. "Ull i sängen" från Må Väl samt
Dragspelsbåten "Häng med med Borlänge dragspelsklubb på Ålands hav".

Ull i sängen? Det måste klia. Men så, kanske man menar ulv i fårakläder och då kommer ju saken i ett annat läge. Fast jag tror inte det och har bestämt mig för att låtsas att jag inte förstått den ofina piken om ålder. Jag fortsätter som tidigare. D v s utan såväl Dragspelsbåten som sittbadkaret. Förresten har jag bara plats för dusch. Tidningen förpassar jag till återvinningen och PRO:s värvningsbrev som kom som en liten uppföljare i dag åkte direkt i soporna. Måhända är detta hybris men det ger jag fan i.

I går var det VINTER

I går var det "riktig" vinter. I dag är det som vanligt. Västkustskt "tristgråväder" som det är 10 månader av årets 12. Minst.
När det är "riktig" vinter så gäller det att blixtsnabbt kasta sig i bilen och köra ut till något säkert vattenhål för vinterbilder. Ett av dessa är Sperlingsholms kraftstation, ett par kilometer norr ut, om man följer Nissan från Halmstad.

Barbro Alving eller...

Barbro Alving eller "landet där kvinnorna har går baklänges".

Det är 100 år sedan Barbro Alving, Bang, föddes och detta uppmärksammas lyckligtvis bl a i DN:s kulturbilaga den 17 januari. Man publicerar Bangs artikel "Förföljd av tur" som ursprungligen publicerades i Vecko Journalen och därefter i boken "Det kom aldrig i tidningen".
Barbro Alving var en av min mammas stora idoler. Hon var skärpt och självständig yrkeskvinna. Kunde man vara något bättre. Hennes avvikande sexuella läggning var inget man pratade om på den tiden. Möjligen kunde man notera med viss fasa att hon hade barn utan att vara gift. Det gick inte för sig på 1930 eller 1940-talen. Men Bang var ju Bang så för henne gick det för sig.
Hur som helst. Vad har hänt sedan Bang 1936, 27 år gammal, gav sig iväg till Madrid för att rapportera till DN om Spanska Inbördeskrigets fasor? (Och noteras skall av den yngre generationen att på den tiden var det inte att sätta sig på första bästa plan och flyga till Spanien.)
En hel del förvisso. Men utan att vara det allra minsta av attackfeminist, så måste jag konstatera att dagens stora idol för många unga tjejer är "Blondinbella". Man tar sig för pannan och känner hur den unga generationen tar ett stort kliv tillbaka till tiden före kvinnlig rösträtt och den tid när en gift kvinna inte ens fick ha ett eget bankkonto. Nu har alla tjejer möjligheten att bli i stort sett vad man vill. Och vad vill en förfärande mängd tjejer bli? Som Blondinbella.

Pastor Jansson lever...

I dagens Lördagsintervju i Radions P1 intervjuades ärkebiskopen Anders Wejryd. Detta med anledning av konflikten på Gaza-remsan. Uttrycket är f ö alldeles för schablonartat för vad som pågår.
Tillstås skall redan från början att jag inte lyssnade av hela intervjun. Jag ville inte få min frukost störd. (Nej, inte lunch. Jag äter frukost vid den tiden.) Störd av det faktum att Wejryd som många av s k Guds tjänare är så konflikträdda att de inte vågar har några bestämda åsikter om någonting. Alltså helt i samma anda som Pastor Jansson av Hasse & Tage i "Ringaren" ur Gula Hund 1964. Därav rubriken "Pastor Jansson lever..." Och troligen för evigt. Medan jag fortfarande lyssnade kläckte Wejryd ur sig banaliteter som att man måste lita på att människorna använder sig av den vilja till att göra det goda som Gud givit dem. Min hädiska uppfattning är att Gud har misslyckats totalt i detta sitt uppsåt och hade jag inte redan för många år sedan gått ur svenska kyrkan så hade jag kommit till skott nu.
Och i sammanhanget påminner jag mig om att den ende verkligt orädde och kämpande präst jag själv känner till, Ingemar Simonsson, inte själv fick någon gudomliga rättvisa utan blev ihjälbackad av en lastbil på väg till Ribersborgsbadet, vinterbadare som han var.
Så i karriärprästerna lever Pastor Jansson vidare. I evighet. Amen.

En del sliter för att få till en ny form av kvinnofälla

En del sliter för att få till en ny form av kvinnofälla. På dagens "Västnytt" hade man ett snyftreportage i en av sina återblickar på året som gått. Om kvinnofälla? Icke. Om det hade varit så väl.
En 15-åring, lyckades trots all sexualupplysning i skolorna (hemmen är väl inte att räkna med) bli med barn. Och typ "Jag visste inte..." Inte förrän det var för sent. Vad händer då? Då säger den blivande mormodern av obestämbar ålder mellan 35 och 40 upp sig från sitt arbete för att hon "trodde" att man som mormor kunde ta över föräldraledigheten. Trodde? Dumheten vet inga gränser. Och så fick hon ingen A-kassa på 90 dagar. Och givetvis var det sååå synd om henne. För en gångs skulle säger jag "heja" till F-kassan som inte ger med sig. En centertant i Riksdagen har engagerat sig i saken och skrivit till Socialministern. Men sedan har det inte hänt något.
Och när så kvinnofientliga politiska partier som Centern och KD inte gör större affär av saken så kan man troligen hoppas att den begravs i en tystnadens eget cylinderförråd.
För hur skulle de se ut om man plötsligt i blomman av sin medelålder skulle känna sig förpliktigad att ta "mormorledig"? Rena skräckvisionen.
Förresten vittnar det om ett sällsynt uselt omdöme hos Västnytt som gör ett litet gulligt reportage om en 15-åring som får barn. Personligen tycker jag att det är bara tragiskt att se den här 15-åringen, som f ö inte såg alls lika glad ut som "mormor". Men Västnytt ångade på med sitt reportage. Vad man nu ville med det. Att fler 15-åringar skaffar barn? Eller har man bara sällsynt uselt omdöme? En olycksändelse är en olyckshändelse och hur mycket man än älskar sitt barn så är det i alla fall inte "gulligt" att sänka hela sin ungdom. De finns redan alldeles för många som har mage att stå och gnata om att "vi fick aldrig chansen". Det fick ni visst, men ni tog den inte.
Fram ännu på 60-talet fanns det för det flesta inga chanser att ta. Det finns det nu.
Och vad jag menar med att Centern är ett kvinnofientligt parti är att man uppenbart tycker att kvinnor skall se ut som lilla Maud. En liten tant från landet i blommig klänning och alldeles för många accessoarer och ständigt klämkäckt skrattande.
Vad jag menar med KD:s kvinnofientlighet behöver knappast nämnas.

Fast vi vill förstås inte att det skall vara som på den gamla onda tiden när alla visste sin plats. Och alldeles särskilt barn. Sådana växer upp och blir surkärringar. Även om de ser stukade ut som på fotot ovan.