Ingen tar skit i de lättkränktas land

Jag har just börjat läsa David Eberhards "Ingen tar skit i de lättkränktas land".
Och nu börjar jag bättre begripa varför det ständigt talas om att folk blir kränkta. För allt möjligt. I skolan blir barn kränkta för att läraren ger dem en åthutning. Eller ve och fasa får för sig att förbjuda mobilanvändning under lektionstid. Ja, det är väl klart som fan att man inte har mobilen på under lektionstid. På högskolor och universitet anser man sig kränkt när man inte klarar en tenta. Man skyller på allting. Kön, etnicitet, funktionshinder... Det enda man inte snuddar vid i sina egna tankar är att man kanske helt enkelt inte är tillräckligt påläst.

Och hur har det blivit så? Det kanske är att dra slutsater för snabbt av Eberhards bok, men han tar upp saker som t ex att redan i dagis lär man sig att alla är lika. Det är man också. Sett rent som människa, att alla har samma människovärde. Men varför inbilla barn att alla kan bli allting som de vill. Det börjar redan med att "Alla skall vara lucia". Varför det? Det kommer alltid att finnas tjejer som är sötare än andra. Lika bra att ungarna lär sig det redan från början. Livet är orättvist. Man kan inte leva sitt liv med att anse att allt som går en emot är en form av kränkning. Man måste inse att man är själv en bidragande orsak till sina motgångar. Alla kan inte bli TV-kändisar eller professionella idrottsmän eller Idol-stjärnor eller stylister. Livet fungerar inte på det sättet. Men det är inte som man blir kränkt. Vad är det för fel på att vara revisor eller ingenjör eller bilmekaniker? Och förresten, på senare år finns det ingen 20-årig smörgåsnisse eller 23 årig servitör. Alla är hovmästare. Alla är lika. Det finns inte heller butiksbiträden utan man är butikssäljare. Alla är lika.
Som ett exempel på hur "alla är lika" fullständigt har urartat tar Eberhard det här med studentexamen och att det förmodligen bara är i Sverige som alla tar studenten utan att ha godkända betyg. Huvudsaken är att alla får stå på lastbilsflak och vråla "Fy fan vad vi är bra" och spruta champagne omkring sig. Alla är lika. Bra. Tror man, för det har man blivit inbillad.

Jag hade en gång en lärare i tyska när jag gick i läroverk. (För den som till äventyrs inte vet vad ett läroverk är kan jag tala om att det var en form av "elitskolor", dit man sökte in och ur vilka man åkte ut om man inte klarade kraven. Läroverken gick i graven någonstans i slutet av 60-talet. Den sista riktiga studentexamen var 1968.) En mycket sympatisk man. Han anförtrodde vid ett föräldramöte mina föräldrar att han alltid delade upp skrivningar inför rättning i tre högar. "Skiten, mjölken och grädden". Grädden sparade han till sist. För att liksom ha något att se framemot. Det var före "kränkningarnas tid".

Jag fick förresten aldrig vara lucia. Ett lucia-ämne hade ljust lockigt hår och stora blå ögon. Jag hade spikrakt hår. Det fanns alltid någon som hade lockigt hår. Rödhåriga var inte att tänka på, inte heller mörkhåriga och de som hade glasögon skall vi bara inte nämna. Ingen hade något att invända mot urvalskriterierna. De var gjutna i betong.

Men så här en massa år i efterhand noterar jag med stor skadeglädje att luciaämnena slutat som små feta tanter med många dubbelhakor.