Skolbetyg - bra och mindre bra

Jag återvänder till ett av mina käraste ämnen. Det där att så fort alla inte framstår som lika bra så är det en form av orättvisa. Det är aldrig så att man
rannsakar sig själv för att kolla om det möjligen är så att man verkligen ÄR lika bra som andra. På allting. Man kanske i själva verket inte är det.

Man läste i tidningarna i veckan som gick att barn till lågutbildade föräldrar får sämre betyg i skolan än barn till högutbildade föräldrar. Och på något sätt framställde man detta som om det vore någon form av orättvisa. Från skolans sida. Det är så det går när man från späd ålder fostras till att "Alla skall vara lucia". Huruvida även pojkar skall vara lucia har jag ingen kläm på, men det skulle inte förvåna mig. Eller kör man kanske Sahlin-modellen med varannan damernas.

Dagens föräldrageneration torde vara född på 60-talet och i den generationen var det ingen, som växte upp här i landet, som inte kunde få s k högre utbildning om man ville eller hade fallenhet för detta. Det fanns ett fullt utbyggt grundskolesystem, det fanns gymnasium. Allt kostnadsfritt. Det fanns studiebidrag och ingen behövde avstå från att gå ut gymnasiet p g a ekonomiska skäl. Dessutom kunde ingen förhindras att ta "studenten" och stå och vråla "fy fan vad jag är bra på ett lastbilsflak". Alltså, den som under andra hälften av 70-talet inte ville fortsätta på gymnasiet var enligt mitt sätt att se antingen inte speciellt intellektuellt begåvad eller inte intresserad av att läsa. (Detta är då en finkänsligare omskrivning för vad jag egentligen skulle velat skriva.)
Förefaller det då märkligt att dessa får mindre studiebegåvade barn? Knappast. Eller har man fått för sig att lärarna av ren illvilja ger lågutbildades barn sämre betyg? Alla ÄR inte studiebegåvade. Man kan vara begåvad på andra sätt. Men det syns inte i betygen. Men kan kanske komma till nytta på annat sätt i livet. Om man ser till att göra något av det.

Högutbildade, som kanske har varit såväl intellektuellt begåvade som studiemotiverade får barn som är likadana. Vanligtvis. Och alltså får dessa bra betyg. Det är inte alls någon form av orättvisa från skolans sida.

När jätteproppen Orvar gick i skolan fick man tydligen inte samma statistiska utslag i betygsättningen. I den mån man nu undersökte detta. Där var det inte så markant med skillnad i betyg mellan barn till hög- resp. lågutbildade föräldrar. Och hur kan detta förklaras? Enkelt, min käre Watson. Den föräldrageneration som var född omkring 1920 hade inte 60-talisternas möjligheter till utbildning. När 1920 års generation gick i skolan var Sverige fortfarande ett rätt fattigt land. Den sjuåriga folkskolan var inte ens helt utbyggd, läroverksutbildning (realskola och gymnasium)kostade pengar som de flesta inte hade. Dessutom hade vanliga arbetarfamiljer inte råd att ha en eller flera familjemedlemmar som inte drog in bidrag till familjens försörjning. Så just därför fanns det massor av intellektuellt begåvade personer som inte fick någon högre utbildning men som fick barn som ärvde föräldrarnas begåvning och som alltså fick minst lika bra betyg som högutbildades barn.

Så visst. Orättvist är det. Men inte från skolans sida eller lärarnas utan från livet. Livet är orättvist och varför man ger små barn illusionen av något annat är för mig en gåta. Rena rama bedrägeriet. Som ungarna upptäcker när de blir litet större och då bli smällen desto hårdare.

Bilden? Mnja, den visar hur det såg ut på den verkligt gamla tiden, när läroverkselever bar klassens nummer omgivet av palmkvistar i skolmössan. Min "femma"? Näää, sååå gammal är jag inte. Men min pappas femma. Han började läroverk 1913 och då fick små gossar lära sig att fäkta på gymnastiktimmarna.

LSD i mustaschen

Alltid lär man sig något nytt. Jag var på s k antikloppis idag. Av det noblare slaget, vill jag betona. Pinsamt nog är ens ungdoms minnen numera att hänföra till antikviteter. Hur som helst avsåg mitt antikloppisbesök inte att köpa något utan tvärtom att studera marknaden för att se om det vore läge att göra sig av med något.

Jag fingrade litet på gamla LP-skivor och noterade att en Sgt Peppars Lonely Hearts Club Band låg på 350 kr. En annan i mitt tycke likadan på 250 kr. Det var då jag fick reda på det. Säljaren, en övervintrande 40-talist i hästsvans, informerade mig om att det gick ett rykte om att det skulle finnas LSD på mustaschen. Den som gick att klippa ut. Det finns alltså ett klippark inuti skivomslaget, där man kan klippa ut bl a en mustasch. Den var bortklippt i 250 kr varianten. Den finns kvar på min LP. Det får man väl spara och pröva någon ovanligt dyster kväll.

Och så fick jag på köpet liksom reda på hur Keith Richards klarar sig genom konsert efter konsert utan att precis vara någon renlevnadsman. Han lär resa till någon klinik i Schweiz och byta blod någon gång i månaden, eller om det var varannan. Det lär visserligen kosta 500.000 per byte, men vad då... Jag tycker i alla fall att det är betryggande så länge Keith R står på scen. Han är liksom ett monument över de hittills oförstörbara 40-talisterna. Jätteproppen Orvar. Fast Richards torde knappast kunna hänföras till köttberget. Hög som ett hus, möjligen.

Cecilia Malmström och inte "varannan damernas"

Äntligen. Äntligen har man insett att man kan utse kvinnor på kvalificerade poster utan att de kvoteras in som "varannan damernas".
Det är ju direkt kränkande det där som Mona Sahlin har för sig att varannan styrelsepost skall tillsättas med en kvinna.

Här har man tillsatt en högkvalificerad person. En person som har doktorerat i statskunskap, bott och arbetat i utlandet även tidigare, en person som talar ett flertal språk som används inom EU, som är van att röra sig i EU:s salonger. Dessutom verkar det vara en dam med bra "klös" i största allmänhet. Med ett ledigt och obesvärat uppträdande och som passar in i internationella sammanhang utan att uppvisa den sedvanliga töntigheten hos folkvalda. Och i synnerhet hos folkvalda damer. Titta bara på lilla tant Maud. Den senare utsågs i någon tidning - Gud vet vilken - som stilikon för svenska kvinnor. Vilka kvinnor det var som såg lilla tant Maud som en stilikon har jag svårt att föreställa mig. Möjligen några damer i Centerns kvinnoförbund ute på den mer avlägsna landsbygden.

Och så läser jag i DN att Henriks Brors antyder att orsaken till att man utsett Cecilia M är den att Barroso troligen inte vill ge Sverige någon tung post och därför anser man inte att Bildt är lämplig. D v s säga att Bildt skulle vara överkvalificerad. Ha! Det där eviga pratet om vår store internationelle statsman måste väl ändå vara överdrivet, för vad har CB erhållit i internationella uppdrag efter sitt uppdrag i Bosnien? Svensk utrikesminister. Man får en känsla av att det var som Fredrik Reinfeldt slängde åt gammelmoderaterna ett köttben för att hålla dem lugna. Tills vidare. Kan det helt enkelt inte vara så att Bildt inte har samma kvalifikationer som Cecilia M? Jag är bara en enkel "hobbytyckare" och alls icke påläst som Brors. Men ändå.
Det är en av fördelarna med att vara hobbytyckare. Man kan tycka vad man vill.

Berlusconis hämnd

I morse när jag som vanligt skulle skumma över rubrikerna i Corriere della Sera kommer följande meddelande upp:

Forbidden
You don't have permission to access / on this server.
Additionally, a 403 Forbidden error was encountered while trying to use an ErrorDocument to handle the request.

Jodå. Visst. Sååå egotrippad är jag inte att jag inbillar mig att vara föremål för signor B:s "underrättelsetjänst". Alldeles särskilt inte som sidan funkar som vanligt i min lilla Eee PC. Men nog ser det ut som en tanke.

Att datorn dessutom mitt i skrivandet svartnade framför mina ögon...
Fast, nja, hm.Det var faktiskt så att jag glömt slå på strömmen och kört slut på batteriet.

Svenska ISAF-soldater i Afghanistan

Läser i dagens tidningar att svenska ISAF-soldater i Afghanistan skadats efter att deras bil kört på en hemmagjord bomb. Jaja. Visst. Naturligtvis är det alltid trist när någon blir skadad. Men Herre Gud, har man inte liksom räknat med det redan innan man gav sig i väg? Det är ju faktiskt inte frågan om någon sorts semesterresa. Med visst inslag av äventyr. Och rätt hyfsat betalat och traktamente.

"Vi vill göra en insats för folk" tycker jag mig ha hört ett otal gånger från blivande FN-soldater. Berömvärt. Helt klart. Men det finns ju andra insatser för folk och fred än de som innebär att trampa runt i kamouflageuniformer behängda med diverse "häftiga" vapen. Att det kan smälla till litet här och var får man väl ändå ta med i beräkningen i allt det "häftiga". Annars finns det ju diverse volontärarbeten man kan hänge sig åt. Inte alls så häftiga och knappt ens betalda utöver resa och logi. Men alldeles speciellt de som "vill göra en insats för folk" tycker jag skulle tänka på den saken.

Eller kan det vara så, att man i själva verket söker litet spänning alternativt är likt Jan Guillou förtjust i vapen? Hemska tanke. Sååå kan det väl ändå inte vara? Väl? För i så fall är jag elak nog att tycka, att man faktiskt får skylla sig själv när man går på en mina. För att uttrycka sig politiskt helt inkorrekt.

På SVT Text kan man läsa en upprörd rubrik om att svenska FN-soldater fick vänta 2 timmar på helikopter för att komma till sjukhus. Och två av dem var minsann svårt skadade. En afghansk tolk strök med på kuppen, men det nämns mest i förbigående.
2 timmar i Afghanistan för att bli räddad med helikopter och förd till tyskt sjukhus med säkert förstklassig vård. Det borde väl snarast uppmärksammas för att man inte behövde vänta längre än 2 timmar.

Och så vill jag förstås med fotot visa hur Försvarsmakten Halmstadgarnisonen föregår med gott exempel och har dragit ner verksamheten till 1 st container. Undrar just vad man skall ha gamla I16 till...

Gud finns nog trots allt, del 2

Jag har fått ytterligare ett bevis på att Gud nog kanske finns trots allt. Förra gången var det när jag såg att Berlusconi fått scharlakansfeber. Och så nu ett tydligt tecken till.

I mitt allra första stapplande bloggförsök för snart ett år sedan skrev jag så här:

Jag såg ett reportage i lokaltidningen om hur en sådan där "TV-snickrare" köpt en villa av gammal god stil här i sta´n. Villan byggd 1929 skulle tydligen stajlas till med vad han kallade "varsam" hand. Snart börjar det bli läge att Q-märka hus inte bara exteriört utan även interiört innan Kirchsteiger, Timell och andra i "skapa skrythemsbranschen" förstört hela kulturarvet på det mest smaklösa sätt.

Det gudomliga tecknet? Tja, konkurs och huset sålt. Nejdå, jag är inte skadeglad. Jag känner inte ens personerna i fråga. Men jag har svårt för överdrivet skrytande och idéer om att man skulle, "TV-snickarens" dam, öppna en affär med exklusiva kläder. Ett nytt livsstilskoncept för oss lantisar som inte riktigt fattat att man skall ha jeans för 4.000-5.000 kr för att ha rätt livsstil. Han skulle nog "bara" snickra. Ett strålande bevis för att vår lilla stads befolkning har litet sans och vett var att den tjusiga butiken gick omkull och att det får snickras på mindre exklusiva hus. Detta har jag från en väldigt välunderrättad källa. Min frissa.

Så, Gud finns nog trots allt. Tecknen tyder på det.
Näää, jag är inte troende och just därför kan jag tillåta mig att tolka tecknen på mitt eget sätt.

Ingen tar skit i de lättkränktas land

Jag har just börjat läsa David Eberhards "Ingen tar skit i de lättkränktas land".
Och nu börjar jag bättre begripa varför det ständigt talas om att folk blir kränkta. För allt möjligt. I skolan blir barn kränkta för att läraren ger dem en åthutning. Eller ve och fasa får för sig att förbjuda mobilanvändning under lektionstid. Ja, det är väl klart som fan att man inte har mobilen på under lektionstid. På högskolor och universitet anser man sig kränkt när man inte klarar en tenta. Man skyller på allting. Kön, etnicitet, funktionshinder... Det enda man inte snuddar vid i sina egna tankar är att man kanske helt enkelt inte är tillräckligt påläst.

Och hur har det blivit så? Det kanske är att dra slutsater för snabbt av Eberhards bok, men han tar upp saker som t ex att redan i dagis lär man sig att alla är lika. Det är man också. Sett rent som människa, att alla har samma människovärde. Men varför inbilla barn att alla kan bli allting som de vill. Det börjar redan med att "Alla skall vara lucia". Varför det? Det kommer alltid att finnas tjejer som är sötare än andra. Lika bra att ungarna lär sig det redan från början. Livet är orättvist. Man kan inte leva sitt liv med att anse att allt som går en emot är en form av kränkning. Man måste inse att man är själv en bidragande orsak till sina motgångar. Alla kan inte bli TV-kändisar eller professionella idrottsmän eller Idol-stjärnor eller stylister. Livet fungerar inte på det sättet. Men det är inte som man blir kränkt. Vad är det för fel på att vara revisor eller ingenjör eller bilmekaniker? Och förresten, på senare år finns det ingen 20-årig smörgåsnisse eller 23 årig servitör. Alla är hovmästare. Alla är lika. Det finns inte heller butiksbiträden utan man är butikssäljare. Alla är lika.
Som ett exempel på hur "alla är lika" fullständigt har urartat tar Eberhard det här med studentexamen och att det förmodligen bara är i Sverige som alla tar studenten utan att ha godkända betyg. Huvudsaken är att alla får stå på lastbilsflak och vråla "Fy fan vad vi är bra" och spruta champagne omkring sig. Alla är lika. Bra. Tror man, för det har man blivit inbillad.

Jag hade en gång en lärare i tyska när jag gick i läroverk. (För den som till äventyrs inte vet vad ett läroverk är kan jag tala om att det var en form av "elitskolor", dit man sökte in och ur vilka man åkte ut om man inte klarade kraven. Läroverken gick i graven någonstans i slutet av 60-talet. Den sista riktiga studentexamen var 1968.) En mycket sympatisk man. Han anförtrodde vid ett föräldramöte mina föräldrar att han alltid delade upp skrivningar inför rättning i tre högar. "Skiten, mjölken och grädden". Grädden sparade han till sist. För att liksom ha något att se framemot. Det var före "kränkningarnas tid".

Jag fick förresten aldrig vara lucia. Ett lucia-ämne hade ljust lockigt hår och stora blå ögon. Jag hade spikrakt hår. Det fanns alltid någon som hade lockigt hår. Rödhåriga var inte att tänka på, inte heller mörkhåriga och de som hade glasögon skall vi bara inte nämna. Ingen hade något att invända mot urvalskriterierna. De var gjutna i betong.

Men så här en massa år i efterhand noterar jag med stor skadeglädje att luciaämnena slutat som små feta tanter med många dubbelhakor.

Sosse-kongressen

Visst måste det ha varit skämmigt för Mona S att behöva kalla in hela det gamla gardet för att försöka få jätteproppen Orvar med sig. Eller "köttberget" som Nuder så stilfullt kallade 40-talisterna.

Egentligen är det ett klart underbetyg åt den nuvarande sosse-eliten. Så går det i landet Sverige där man klassas som gaggig och borträknad direkt när man fyllt 65. Förresten även tidigare. Vissa anser att man är "slut" på arbetsmarknaden när man fyllt 40.
Vilka i den nya sosse-eliten känner man egentligen till? Utom Sahlin och Östros och Baylan? Ja, alltså, känner man igen på utseendet?

Bodström som ju är partiets glamour-boy och som tydligen skall vara vallokomotiv i Stockholm har inte fått någon tung post alls inom sosseriet. Märkligt. Han är ju både snygg och välutbildad och f d fotbollsspelare (bara det!) och det brukar gå för sig när det gäller män. Oavsett vilket parti det gäller, för all del. En skärpt kvinna skall helst se så alldaglig ut som möjligt. Om ens alldaglig utan kanske helst synnerligen oattraktiv. Skärpt och snygg? Nja, då blir det genast för farligt. I alla fall för männen.

F ö så har jag fått förklarat av manliga vänner varför kvinnor på topposter, typ generaldirektörer och landshövdningar ser så trista ut. Med enstaka undantag. Taskiga frisyrer och allmänt smaklösa i sin framtoning. D v s de som inte är fullständigt grå och liksom försvinner in i tapeten. Hon, som fick sparken på Gotland var ju ett strålande exempel på detta. Smaklös, alltså. Jo, säger mina manliga vänner att kvinnor som vill avancera högt upp i såväl förvaltning som näringsliv får se till att hålla en intetsägande profil, annars blir de betraktade som för farliga och släpps inte fram i karriären. Hur jag kom att tänka på det? Tja, det var det där att Bodström inte fick några betydande uppdrag inom partiet. Synd för någon manlig ögonfägnad är det sällan man bjuder på inom politiken.

Alltså, här står Carlsson och Leijon, Ringholm och Sigurdsson och Bill och Bull och Knoll och Tott... Alla för att få litet fart på sosseriet inför valet. T o m
Göran P har man kallat in under fanorna. Det måste ha svidit.

Bättre i o f s om dessa grå pantrar hade engagerat sig i något pensionärsparti. Då hade man fått se upp för "köttberget på marsch".

Och nej, jag är inte sosse. Och knappt något annat heller förresten. I politiskt avseende.