Läser i dagens tidningar att svenska ISAF-soldater i Afghanistan skadats efter att deras bil kört på en hemmagjord bomb. Jaja. Visst. Naturligtvis är det alltid trist när någon blir skadad. Men Herre Gud, har man inte liksom räknat med det redan innan man gav sig i väg? Det är ju faktiskt inte frågan om någon sorts semesterresa. Med visst inslag av äventyr. Och rätt hyfsat betalat och traktamente.
"Vi vill göra en insats för folk" tycker jag mig ha hört ett otal gånger från blivande FN-soldater. Berömvärt. Helt klart. Men det finns ju andra insatser för folk och fred än de som innebär att trampa runt i kamouflageuniformer behängda med diverse "häftiga" vapen. Att det kan smälla till litet här och var får man väl ändå ta med i beräkningen i allt det "häftiga". Annars finns det ju diverse volontärarbeten man kan hänge sig åt. Inte alls så häftiga och knappt ens betalda utöver resa och logi. Men alldeles speciellt de som "vill göra en insats för folk" tycker jag skulle tänka på den saken.
Eller kan det vara så, att man i själva verket söker litet spänning alternativt är likt Jan Guillou förtjust i vapen? Hemska tanke. Sååå kan det väl ändå inte vara? Väl? För i så fall är jag elak nog att tycka, att man faktiskt får skylla sig själv när man går på en mina. För att uttrycka sig politiskt helt inkorrekt.
På SVT Text kan man läsa en upprörd rubrik om att svenska FN-soldater fick vänta 2 timmar på helikopter för att komma till sjukhus. Och två av dem var minsann svårt skadade. En afghansk tolk strök med på kuppen, men det nämns mest i förbigående.
2 timmar i Afghanistan för att bli räddad med helikopter och förd till tyskt sjukhus med säkert förstklassig vård. Det borde väl snarast uppmärksammas för att man inte behövde vänta längre än 2 timmar.
Och så vill jag förstås med fotot visa hur Försvarsmakten Halmstadgarnisonen föregår med gott exempel och har dragit ner verksamheten till 1 st container. Undrar just vad man skall ha gamla I16 till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar