Dagen när Ingo dog

Dagen när Ingo dog blev den första dagen sedan i höstas när det fortfarande var ljust när jag promenerade över Slottsbron vid 16.30 snåret. Det hade han gillat. Ingo. Den inbitne Västkustbon. Sol över hans egen kust.
Solen bröt plötsligt fram alldeles innan den skulle sjunka ner bakom horisonten och spred ett ljus som föll intensivt och fläckvis. Vid Stora Torg guldmålade solen särskilt bankernas byggnader. En optimist skulle ta det som ett gott omen för ekonomin.
Hamninloppet färgades guldrött av solen. Pilkingtons silos såg ut som gyllene obelisker. Ägir strålade i all sin rödfärgade glans. En storskarv flög raskt över himlen och dess gula näbb träffades av den nedåtgående solen och såg ut som ett metallglänsande spjut längst fram på den svarta kroppen. En and kom strax efter och fångade solen så att undersidan av dess vingar framstod som vore de av pärlemor.
Och på andra sidan "floden" låg Östra förstadens stenborgar som förgyllda.

Allt var mycket vackert den dagen Ingo dog.

Att tänka tillbaka

I dag skulle min pappa fyllt år. D v s om han hade levat. Något som i o f s hade varit högst anmärkningsvärt, eftersom han då skulle varit 105 år. Något som en lätt kolerisk man med anlag för högt blodtryck och med svaghet för cigarrcigaretter inte kunde räkna med. Efter en häftig stroke i kombination med en allvarlig hjärtinfarkt försvann han in i afasins dimma i mitten av 60-talet. Alldeles för tidigt. Men på den tiden förekom ingen rehabilitering jämförbar med dagens. D v s den som man i dag kan få om man har tur. På 60-talet hjälpte det inte med tur. Det fanns ingen rehabilitering. Min pappa, vars främsta intressen var att läsa och att teckna var plötsligt berövad sitt liv.
Den heta sommaren för några år sedan när jag insåg att jag hade samma ålder som min pappa när han förvandlades till en levande död var jag väldigt ängslig att drabbas av samma sak. Nåja, det gjorde jag inte. Om man hade varit lika observant på sin hälsa för 40 år sedan som nu, så hade inte heller min pappa behövt drabbas.
Hur som helst så stack jag ner en blomma och tände ett ljus på mina föräldrars grav. Jag är ingen speciellt flitig kyrkogårdsbesökare, men det här är jag noga med. Inte för att jag är troende och tror att någon "på andra sidan" nickar uppskattande. Men jag mår själv bra av göra sådana gester.
Och så stod jag stilla en stund och försjönk i tankar och försökte erinra mig något särskilt och fint minne med min pappa. Jag kommer så väldigt väl i håg hur han stod och väntade på mig utanför en affär i centrum efter min första skolavslutning på läroverket. Och jag minns hur stolt jag var när jag visade upp mitt betyg och boken jag fått i premium för "Flit och framsteg i studiearbetet". Boken var f ö "Sälmorgon" av Rowena Farre. Pappa sken som en sol, sög i sig en cigarrcigarett och läste belåtet betyget. Det var sommar, solen sken och alla människor var snälla och glada. Det var då det.

Ulv i fårakläder

I går fick jag till min oförställda häpnad ett nummer av "Pensionären" från PRO. Jahaja, felsorterat av brevbäraren. Tittade på adressaten för att se vem på gatan som skulle har denna publikation. I "mitt" hus bor inga pensionärer. Men brevbäraren hade visst inte gjort fel. Det var MIN adress som stod på tidningen. Hoppsan. Men hur kunde jag... Och så slogs jag av den fasans sanningen att jo, så var det. Försiktigt gluttade jag i tidningen och tänkte att man har säkert moderniserat uppfattningen om 50 +++. Det hade man inte. Inte i PRO-lägret i alla fall. Och det som var allra mest iögonenfallande var att på alla fotografier sågs bara tidningens "eget" ålderssegment. Var fanns den omtalade generationsblandningen? Och då menar jag givetvis inte mor- och farföräldrar med dreglande barnbarn.
Man skiftar inte per automatik karaktär bara för att man uppnår en viss ålder. Och annonserna. Usch! Det var Sittbadkar med dörr från en firma i Malmö. Hörapparat från Rexus. "Ull i sängen" från Må Väl samt
Dragspelsbåten "Häng med med Borlänge dragspelsklubb på Ålands hav".

Ull i sängen? Det måste klia. Men så, kanske man menar ulv i fårakläder och då kommer ju saken i ett annat läge. Fast jag tror inte det och har bestämt mig för att låtsas att jag inte förstått den ofina piken om ålder. Jag fortsätter som tidigare. D v s utan såväl Dragspelsbåten som sittbadkaret. Förresten har jag bara plats för dusch. Tidningen förpassar jag till återvinningen och PRO:s värvningsbrev som kom som en liten uppföljare i dag åkte direkt i soporna. Måhända är detta hybris men det ger jag fan i.

I går var det VINTER

I går var det "riktig" vinter. I dag är det som vanligt. Västkustskt "tristgråväder" som det är 10 månader av årets 12. Minst.
När det är "riktig" vinter så gäller det att blixtsnabbt kasta sig i bilen och köra ut till något säkert vattenhål för vinterbilder. Ett av dessa är Sperlingsholms kraftstation, ett par kilometer norr ut, om man följer Nissan från Halmstad.

Barbro Alving eller...

Barbro Alving eller "landet där kvinnorna har går baklänges".

Det är 100 år sedan Barbro Alving, Bang, föddes och detta uppmärksammas lyckligtvis bl a i DN:s kulturbilaga den 17 januari. Man publicerar Bangs artikel "Förföljd av tur" som ursprungligen publicerades i Vecko Journalen och därefter i boken "Det kom aldrig i tidningen".
Barbro Alving var en av min mammas stora idoler. Hon var skärpt och självständig yrkeskvinna. Kunde man vara något bättre. Hennes avvikande sexuella läggning var inget man pratade om på den tiden. Möjligen kunde man notera med viss fasa att hon hade barn utan att vara gift. Det gick inte för sig på 1930 eller 1940-talen. Men Bang var ju Bang så för henne gick det för sig.
Hur som helst. Vad har hänt sedan Bang 1936, 27 år gammal, gav sig iväg till Madrid för att rapportera till DN om Spanska Inbördeskrigets fasor? (Och noteras skall av den yngre generationen att på den tiden var det inte att sätta sig på första bästa plan och flyga till Spanien.)
En hel del förvisso. Men utan att vara det allra minsta av attackfeminist, så måste jag konstatera att dagens stora idol för många unga tjejer är "Blondinbella". Man tar sig för pannan och känner hur den unga generationen tar ett stort kliv tillbaka till tiden före kvinnlig rösträtt och den tid när en gift kvinna inte ens fick ha ett eget bankkonto. Nu har alla tjejer möjligheten att bli i stort sett vad man vill. Och vad vill en förfärande mängd tjejer bli? Som Blondinbella.

Pastor Jansson lever...

I dagens Lördagsintervju i Radions P1 intervjuades ärkebiskopen Anders Wejryd. Detta med anledning av konflikten på Gaza-remsan. Uttrycket är f ö alldeles för schablonartat för vad som pågår.
Tillstås skall redan från början att jag inte lyssnade av hela intervjun. Jag ville inte få min frukost störd. (Nej, inte lunch. Jag äter frukost vid den tiden.) Störd av det faktum att Wejryd som många av s k Guds tjänare är så konflikträdda att de inte vågar har några bestämda åsikter om någonting. Alltså helt i samma anda som Pastor Jansson av Hasse & Tage i "Ringaren" ur Gula Hund 1964. Därav rubriken "Pastor Jansson lever..." Och troligen för evigt. Medan jag fortfarande lyssnade kläckte Wejryd ur sig banaliteter som att man måste lita på att människorna använder sig av den vilja till att göra det goda som Gud givit dem. Min hädiska uppfattning är att Gud har misslyckats totalt i detta sitt uppsåt och hade jag inte redan för många år sedan gått ur svenska kyrkan så hade jag kommit till skott nu.
Och i sammanhanget påminner jag mig om att den ende verkligt orädde och kämpande präst jag själv känner till, Ingemar Simonsson, inte själv fick någon gudomliga rättvisa utan blev ihjälbackad av en lastbil på väg till Ribersborgsbadet, vinterbadare som han var.
Så i karriärprästerna lever Pastor Jansson vidare. I evighet. Amen.

En del sliter för att få till en ny form av kvinnofälla

En del sliter för att få till en ny form av kvinnofälla. På dagens "Västnytt" hade man ett snyftreportage i en av sina återblickar på året som gått. Om kvinnofälla? Icke. Om det hade varit så väl.
En 15-åring, lyckades trots all sexualupplysning i skolorna (hemmen är väl inte att räkna med) bli med barn. Och typ "Jag visste inte..." Inte förrän det var för sent. Vad händer då? Då säger den blivande mormodern av obestämbar ålder mellan 35 och 40 upp sig från sitt arbete för att hon "trodde" att man som mormor kunde ta över föräldraledigheten. Trodde? Dumheten vet inga gränser. Och så fick hon ingen A-kassa på 90 dagar. Och givetvis var det sååå synd om henne. För en gångs skulle säger jag "heja" till F-kassan som inte ger med sig. En centertant i Riksdagen har engagerat sig i saken och skrivit till Socialministern. Men sedan har det inte hänt något.
Och när så kvinnofientliga politiska partier som Centern och KD inte gör större affär av saken så kan man troligen hoppas att den begravs i en tystnadens eget cylinderförråd.
För hur skulle de se ut om man plötsligt i blomman av sin medelålder skulle känna sig förpliktigad att ta "mormorledig"? Rena skräckvisionen.
Förresten vittnar det om ett sällsynt uselt omdöme hos Västnytt som gör ett litet gulligt reportage om en 15-åring som får barn. Personligen tycker jag att det är bara tragiskt att se den här 15-åringen, som f ö inte såg alls lika glad ut som "mormor". Men Västnytt ångade på med sitt reportage. Vad man nu ville med det. Att fler 15-åringar skaffar barn? Eller har man bara sällsynt uselt omdöme? En olycksändelse är en olyckshändelse och hur mycket man än älskar sitt barn så är det i alla fall inte "gulligt" att sänka hela sin ungdom. De finns redan alldeles för många som har mage att stå och gnata om att "vi fick aldrig chansen". Det fick ni visst, men ni tog den inte.
Fram ännu på 60-talet fanns det för det flesta inga chanser att ta. Det finns det nu.
Och vad jag menar med att Centern är ett kvinnofientligt parti är att man uppenbart tycker att kvinnor skall se ut som lilla Maud. En liten tant från landet i blommig klänning och alldeles för många accessoarer och ständigt klämkäckt skrattande.
Vad jag menar med KD:s kvinnofientlighet behöver knappast nämnas.

Fast vi vill förstås inte att det skall vara som på den gamla onda tiden när alla visste sin plats. Och alldeles särskilt barn. Sådana växer upp och blir surkärringar. Även om de ser stukade ut som på fotot ovan.