I dagens DN kan man läsa om att allt fler är beredda att arbeta efter 65. Och varför det? Är det för att man vill ha högre pension? Är det för att man tycker att man har ett utvecklande arbete? Inte då. Det verkar som om det främst rör "tanter" som har sin arbetsplats som social tummelplats, där det viktigaste tycks vara kaffepauserna. Detta har jag alltid misstänkt. I alla fall när det gäller merparten av mina jämnåldriga medsystrar. "Näää, jag vet inte vad jag skall göra om jag inte jobbar". Exemplet i DN anför att efter några veckor med storstädning och sovmorgnar så skulle de bli tjatigt. Storstädning? Är det den enda sysselsättning man kan komma på? Sorgligt, sorgligt, sorgligt. Själv arbetade jag för en "rik" arbetsgivare (en bank) som hade upptäckt att ger man inte "erbjudanden" åt den åldrande 40-talistskaran så blir det öde på personalfronten omkring 2005-2009. Alltså gav man små fina erbjudanden om avtalspension med 72% av aktuell lön och inga förlorade framtida pensionspengar samt bibehållande av div löneförmåner. Detta vid fyllda 61. Jodå, beskattningsbara men ändå. Hade jag tänkt nappa på erbjudandet? Icke. Jag var också fast besluten att arbeta tills jag fyllde 65 om inte till 67 t o m. Så pratade jag med ett "ex" ur mitt förflutna som tyckte att jag verkligen skulle tänka över saken och gav mig rådet att "Tänk dig två kartonger. Lägg problemet med den minskade inkomsten i den ena kartongen och lägg på locket. I den andra kartongen lägger du andra saker som du kommer att sakna om du inte arbetar." Jag gjorde som han sa och har fortfarande inte lagt en enda sak i "den andra kartongen". Alltså nappade jag på erbjudandet och lämnade mitt arbete för 5 år sedan. Att befrias från bensinkostnaden för 10 mils dagligt bilpendlande gjorde dessutom att inkomstskillnaden inte blev sååå stor. Vad jag har gjort sedan dess? Ägnat mig åt mitt stora fritidsintresse att fotografera bl.a. Jag borstade av min gamla fil kand examen i humaniora från 1970 och satte igång att läsa på nytt på akademisk nivå. Och detta blott och bart för att jag tycker att det är roligt. 90 poäng i Idé- och lärdomshistoria har det blivit, några poäng i historia och för tillfället ägnar jag mig åt konstvetenskap. Högskolemiljö är bland det mest stimulerande man kan vistas i och någon åldersrasism är det inte tal om.
Man kan alltså göra precis som man vill om man har vett att sluta jobba. Detta förutsätter förstås att man "vill" något. Dessutom har man tid att ta ordentliga pass på gym och och hålla sig i trim och skelettskörheten på avstånd. På gymmen florerar inte heller någon åldersrasism. I alla fall inte på "riktiga" gym av typ "traditionellt gym".
Och så finns ju Internets underbara värld att tillgå om man saknar kontakt. Och den är vida överlägsen skvallret på jobbets kafferaster.
Så, visst vore det trevligt om DN i stället skrev om hur givande livet kan vara efter ett långt yrkesliv.
