Att arbeta efter 65

I dagens DN kan man läsa om att allt fler är beredda att arbeta efter 65. Och varför det? Är det för att man vill ha högre pension? Är det för att man tycker att man har ett utvecklande arbete? Inte då. Det verkar som om det främst rör "tanter" som har sin arbetsplats som social tummelplats, där det viktigaste tycks vara kaffepauserna. Detta har jag alltid misstänkt. I alla fall när det gäller merparten av mina jämnåldriga medsystrar. "Näää, jag vet inte vad jag skall göra om jag inte jobbar". Exemplet i DN anför att efter några veckor med storstädning och sovmorgnar så skulle de bli tjatigt. Storstädning? Är det den enda sysselsättning man kan komma på? Sorgligt, sorgligt, sorgligt. Själv arbetade jag för en "rik" arbetsgivare (en bank) som hade upptäckt att ger man inte "erbjudanden" åt den åldrande 40-talistskaran så blir det öde på personalfronten omkring 2005-2009. Alltså gav man små fina erbjudanden om avtalspension med 72% av aktuell lön och inga förlorade framtida pensionspengar samt bibehållande av div löneförmåner. Detta vid fyllda 61. Jodå, beskattningsbara men ändå. Hade jag tänkt nappa på erbjudandet? Icke. Jag var också fast besluten att arbeta tills jag fyllde 65 om inte till 67 t o m. Så pratade jag med ett "ex" ur mitt förflutna som tyckte att jag verkligen skulle tänka över saken och gav mig rådet att "Tänk dig två kartonger. Lägg problemet med den minskade inkomsten i den ena kartongen och lägg på locket. I den andra kartongen lägger du andra saker som du kommer att sakna om du inte arbetar." Jag gjorde som han sa och har fortfarande inte lagt en enda sak i "den andra kartongen". Alltså nappade jag på erbjudandet och lämnade mitt arbete för 5 år sedan. Att befrias från bensinkostnaden för 10 mils dagligt bilpendlande gjorde dessutom att inkomstskillnaden inte blev sååå stor. Vad jag har gjort sedan dess? Ägnat mig åt mitt stora fritidsintresse att fotografera bl.a. Jag borstade av min gamla fil kand examen i humaniora från 1970 och satte igång att läsa på nytt på akademisk nivå. Och detta blott och bart för att jag tycker att det är roligt. 90 poäng i Idé- och lärdomshistoria har det blivit, några poäng i historia och för tillfället ägnar jag mig åt konstvetenskap. Högskolemiljö är bland det mest stimulerande man kan vistas i och någon åldersrasism är det inte tal om.

Man kan alltså göra precis som man vill om man har vett att sluta jobba. Detta förutsätter förstås att man "vill" något. Dessutom har man tid att ta ordentliga pass på gym och och hålla sig i trim och skelettskörheten på avstånd. På gymmen florerar inte heller någon åldersrasism. I alla fall inte på "riktiga" gym av typ "traditionellt gym".
Och så finns ju Internets underbara värld att tillgå om man saknar kontakt. Och den är vida överlägsen skvallret på jobbets kafferaster.
Så, visst vore det trevligt om DN i stället skrev om hur givande livet kan vara efter ett långt yrkesliv.

Sony Ericsson Experia X10 Mini

DN har i söndagens ekonomibilaga en test "Din ekonomi guidar Sony Ericsson Experia X10 Mini". Med all säkerhet inget fel i den guidningen. Men men men, snälla DN. Är det rimligt att två barn i åldern 11 resp 14 år är representativa för en lämplig kundgrupp? Enligt faktarutan kostar mobilen 2.600 kr. Vem vänder sig DN till? Möjligen är jag gammalmodig i mitt tänkande men att köpa mobil för 2.600 kr till 11-åring bäddar illa för framtiden. I alla fall för 11-åringen. I helgen fanns bland nyhetsrubrikerna att unga vuxnas skuldbörda ökar. Inte alls konstigt om man redan vid 11 års ålder vänjer sig vid att få dyra saker som man inte själv betalar för. Det är inte alls låneföretagens, typ SMS-lån, "fel" att ungdomar drar på sig skulder. Det är föräldrarna som invaggar barnen i tron att de kan få allting. Sådant fostrar en generation som har uppfattningen att ju mer saker man har (dyra och av senaste modell) desto mer är man värd. Det vore bättre att lära barn att man har ett värde i sig själv. Och, jodå, jag känner folk som uppfostrar sina barn på det senare sättet. Och detta ingalunda av tvingande ekonomiska skäl utan för att man har vanligt sunt förnuft. Men, det kan inte vara lätt när den allmänna uppfattningen i samhället tycks vara att man är vad man har, inte i sig själv utan i grejer.

Om dagis av olika slag

Häromdagen när jag var ute och promenerade i strandskogen såg jag att det var dags för förmiddagsrastning på kommunens hunddagis. Djurskötare i gula västar och med tre hundar per skötare traskade i väg i god ordning. Och så tänkte jag att, vad kan det vara för idé att ha hund om man har den på hunddagis hela dagen. Men så slog det mig att så tänker man aldrig när det gäller barn. D v s vad kan det vara för idé att ha barn om man har dem på dagis hela dagarna? Mitt tänkande är naturligtvis helt asocialt, men jag tycker faktiskt att det är mer motiverat med hunddagis. Där hämtar man hunden, sin glade vän, som får vara med hela kvällen, ända tills matte/husse går och lägger sig. Den får ligga med framför TVn och delta i gemenskapen, känna sig "med" med ett ord sagt. Barnen då? Tja, de slits upp ur sängen i gryningen, jäktas i väg till dagis, hämtas och jäktas via ICA och hem. Får mat, badas och stoppas i säng. Hundarna på dagis måste ju klart ha den mest behagliga tillvaron. Jämförelsevis och rent generellt. Det finns säkert lysande undantag. Särskilt på barnsidan.
Katter är ju förstås idealet för de klarar sig själva medan man jobbar eller har andra aktiviteter för sig utanför hemmet.

Om "Att kunna med"

Min mamma och min äldsta faster var damer som alltid "kunde med". Ja, alltså att säga saker, såväl positiva som negativa. De svalde aldrig förtreten och vek sig under den svenska seden att "man skall inte klaga". Hur många gånger var man inte som tonåring med i någon affär och stod och "skämdes". Nu har man själv nått stadiet när man "kan med". Det är en befriande känsla. Härom veckan köpte jag ett par Nike Air Offense (tror jag de heter). Guldfärgade, till priset för 500,- i stället för 900,-. Inte världens mest smakfulla sneakers, men roliga. Och litet lätt opassande. Skorna fick stå till sig i sin kartong och så läste jag i lokaltidningen ytterligare en annons. Samma affär hade nu helgpris, 290,-. Kunde jag med? Njäää, tyckte jag. Det kunde jag väl inte. Men, vad tusan, 210,- är 210,-. Jag lyfte luren, fick löfte om att komma med skorna. Sålde dem tillbaka till affären för 500,- och köpte dem igen för 290,-. DET hade jag aldrig kunnat med för 10-15 år sedan. "Kan med-generna" har förvaltats väl tycker jag.

Det är äntligen vår

Det är äntligen vår och solglasögon och tussilago står i blom.

Halländsk surtrut

Här njuter två stycken halländska surtrutar sin påskaftonssupé. Riktiga fågelkännare kallar antagligen fågeln för gråtrut. Med den här uppsynen passar artnamnet surtrut bättre.

Kerstin Thorvall är död

Kerstin Thorvall är död. Hon har liksom varit med mig hela livet ända sedan "Boken till dig" kom ut 1959. Den boken var för den tiden mycket djärv och talade om sådant som man inte kunde prata med sin mamma om. Och faktiskt inte med sina kompisar heller. Om mens och sex och... För trots att 40-talisterna blev den första s k frigjorda generationen så föddes de inte sådana. Deras mammor var i allmänhet inte ett dugg frigjorda och det var mycket hysch hysch kring det mesta som i dag är fullkomligt naturligt att prata om. Hur som helst. Kerstin Thorvall pratade med tonårstjejer och inte till dem. Kerstin T har sedan resten av mitt liv funnits med. Hon har brutit ett antal tabun. Bl a det att äldre kvinnor inte skulle kunna umgås med yngre män. Tack, Kerstin, för det. En av hennes sista böcker, "Upptäckten", var lika upplysande som "Boken till dig" var en gång i tiden. Men, dessvärre var upplysningarna i "Upptäckten" av ett slag som man hade mått bättre av att inte så noga känna till. Den tog upp vedervärdigheten i att bli gammal. Och detta på ett mycket drastiskt sätt.
Jag hade förmånen att träffa Kerstin T under min tid i resebranschen. Hon var chosefri och väldigt långt från vad vi hade befarat hos en "kändis".
"Boken till dig" står i min bokhylla i köket med sina pärmar med rosa äpplen och ljusgröna blad.