Min mamma och min äldsta faster var damer som alltid "kunde med". Ja, alltså att säga saker, såväl positiva som negativa. De svalde aldrig förtreten och vek sig under den svenska seden att "man skall inte klaga". Hur många gånger var man inte som tonåring med i någon affär och stod och "skämdes". Nu har man själv nått stadiet när man "kan med". Det är en befriande känsla. Härom veckan köpte jag ett par Nike Air Offense (tror jag de heter). Guldfärgade, till priset för 500,- i stället för 900,-. Inte världens mest smakfulla sneakers, men roliga. Och litet lätt opassande. Skorna fick stå till sig i sin kartong och så läste jag i lokaltidningen ytterligare en annons. Samma affär hade nu helgpris, 290,-. Kunde jag med? Njäää, tyckte jag. Det kunde jag väl inte. Men, vad tusan, 210,- är 210,-. Jag lyfte luren, fick löfte om att komma med skorna. Sålde dem tillbaka till affären för 500,- och köpte dem igen för 290,-. DET hade jag aldrig kunnat med för 10-15 år sedan. "Kan med-generna" har förvaltats väl tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar