Livslång förundran

Jag slutar aldrig att förundra mig över "das Land wo die Zitronen blühn" som Goethe skrev. Alltså Italien.

Berlusconi trampar vidare i ullsockorna och låter i dagens Corriere della Sera förstå att om han, vid kommande rättegångar med början i mitten av november, mot förmodan skulle fällas, så beror det helt enkelt på att domarna är "oförnuftiga". Hur han närmre menar med detta säger han inte, men underförstått är han oskyldig och har, vid en i o f s otänkbar fällande dom, ånyo råkat ut för den illasinnade kommunistiska domarkåren i landet. Och under alla omständigheter kommer han inte att avgå som premiärminister.

Det vore ungefär som om Fredrik Reinfeldt skulle meddela att om han skulle bli anklagad och fällt för mutbrott och samröre med den grova organiserade brottsligheten (blotta tanken är i sig otänkbar) så skulle han sitta kvar som ledare för landets regering och då troligen styra landet från Kumla. I o f s lär det gå alldeles utmärkt för diverse ekobrottslingar att obehindrat fortsätta sin verksamhet även innanför murarna.

Jag vet att mitt intresse för Italien och framför allt dess nuvarande politiska ledare är väl intensivt, men jag har alltid varit svag för otroligheter. Och otroligheter som dessutom är dagsens sanning är ännu mer intressanta.
Och i det här fallet även skrämmande.

Halloween

Halloween tycker jag är rent trams. Det är bara något som handlarna har hämtat hem från USA för att kunna få kränga en massa Halloween-smörja. Halloweenandet hör inte hemma i det här landet, är ingen riktig helg. Helgen heter Allahelgon-helgen och ingenting annat.
Det är den helgen när man minns sina döda och när man tänder ljus på kyrkogården.

Det är f ö oerhört vackert på kyrkogårdar på kvällen vid den här helgen med alla ljusen. Kan möjligen tyckas som en morbid böjelse. Jag var och tände ett ljus nu i kväll. Visserligen något av en tjuvstart, men min själsfrid orkar inte med slagsmålen om parkeringsplatserna i morgon. Kusligt att gå in på en mörk kyrkogård på kvällen? Inte ett dugg. Det har sina fördelar att vara icke-troende och tro sig veta att när man är död så är allt slut. Det finns inga vålnader som stiger upp ur marken och svävar framför en. Den största faran är att snava och ramla omkull. En liten ficklampa gör susen.

Om några veckor är det tio år sedan min mamma dog. Tio år. Ett decennium. Jag tycker att det är alldeles nyss och ändå väldigt längesedan. Livet blir aldrig mer detsamma när ens föräldrar dör. Det där att det inte längre finns någon länk mellan en själv och döden är ingen ljus känsla. Att man själv står på tur. Liksom. Man har plötsligt hamnat i någonsorts utförsförsbacke.

Det där med sorg är en märklig känsla. Den första tiden kände jag mig fullständigt förlamad av sorg. Men allteftersom tiden gick förändrades känslan från ekande sorg och saknad till att minnas alla fina minnen och hur roligt vi hade tillsammans.
Den allra värsta sorgen som kan drabba en människa är säkert den att överleva sina barn. Då blir den naturliga ordningen helt rubbad.

Telia kan, när man vill...

Telia kan när man vill. Och om man vill. Och om man som kund har turen att råka på rätt person. Jag hade strul med bredbandet i augusti och en j-a massa besvär med att inte hamna i svårartad Internet-abstinens.

Gratis var det inte heller med diverse nödåtgärder som t ex mobilt bredband. Hur som helst så hade jag lagt den aktuella räkningen åt sidan för att ta tag i ärendet vid tillfälle. Tillfället kom idag. För, inte nog med att jag varit utan bredband några dagar, jag hade dessutom blivit debiterad extra för just dessa dagar. Detta beroende på övergång till trådlöst bredband.

Hur som helst. Rätt person träffade jag på. Troligen en veteran i bortåt samma skamliga ålder som jag själv och luttrad av åratals tjatande med reklamerande kunder. Utan att jag så mycket som ens behövde ta till brösttoner hade denna servicemedvetna människa reducerat fakturan till mindre än hälften av det ursprungliga beloppet. Det är bra med flera aktörer på marknaden. Då blir kundvården bättre hos alla.

Men rätt skall vara rätt och i dag gillar jag Telia.

Gud finns nog trots allt

Gud finns nog trots allt.

Berslusconi har fått scharlakansfeber.
Allt enligt Corriere della Sera från i går.

Ett liv tycks minska i värde

I dag föll dom i Stureby-mordet. Två 16-åringar dömdes till ett år och åtta månders sluten ungdomsvård för att med berått mord ha planerat och genomfört ett mord på en 15-årig flicka. Det måste kännas som ett hån av offrets föräldrar och andra nära och kära och f ö av varje normalt funtad människa.

I det uppmärksammade fallet med dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani 2006 dömdes tre skyldiga ungdomar till 3 års sluten ungdomsvård.

I januari 2004 blev två unga flickor svårt misshandlade och lämnade att frysa ihjäl uppe på Hallandsåsen av två 17-åringar som dessutom passade på att stjäla flickornas bil. De två 17-åringarna fick 4 års sluten ungdomsvård.
Jag passerade platsen ett par år senare och tyckte mig riktigt kunna känna ren och skär ondska i luften.

Från 2004 tills i dag har det utdömda straffet för mord minskat från 4 års sluten ungdomsvård till 1 år och åtta månder. Har ett liv blivit mindre värt?
Vad blir nästa steg? Att det blir tillåtet att mörda? Att ondskan har segrat?

Dixikon

Någon mer hat-älskare av Italien som upptäckt Åke Malms blogg på Dixikon?
Åke Malm rapporterar på ett sakligt och sansat sätt om den fullkomligt osannolika italienska inrikespolitiken. Ja, osannolik för Europa och mer hemmahörande i någon latinamerikansk bananrepublik.

Det blåser obehagliga vindar genom Italien.

Det känns pålitligt...

Det känns pålitligt när man hör Ekots lördagsintervju med Eskil Erlandsson. Han låter som den där sortens gammaldags hederliga politiker som man nästan inbillade sig att man kände. Som man skulle kunna skriva till och få ett vettigt och personligt engagerat svar. Och som inte bara innehöll en rad slätstrukna och politiskt passande floskler.

Och så är det roligt med en jordbruks- och fiskeriminister som har ett ordentligt förflutet inom lantbruket och inte bara gått med sitt dagis för att få se en levande ko och för att få veta att mjölken från början finns någon annanstans än i Arlas pappförpackning.

Jag såg i somras den här artikeln i Hallandsposten, från när Eskil Erlandsson visade upp sina New Foresthästar vid Svenska New Forestföreningens riksutställning i Björbäck. Just så här tycker jag att man skall se en jordbruksminister.

Applåd för Eskil Erlandsson.

Nej, jag är inte centerpartist. Men jag gillar rejäla människor och tror mig se en sådan i jordbruksminstern.

Sven Otto Littorin

Sven Otto Littorin, ni vet. Den där lille celluiddockeliknande personen som är arbetsmarknadsminister. Han ni vet som har en fusk-masters-examen från ett amerikanskt uninversitet. Han figurerade häromdagen i Aftonbladet eftersom hans f d fru stämt honom på uteblivet underhåll för de tre gemensamma barnen. 1.8 miljoner.
(Jag bör förstås omgående svära mig fri från att bli beskylld för att köpa Aftonbladet. Men nätupplagan sneglar jag över ibland.)
Littorin tycker att det har blivit för jobbigt att ta hand om barnen varannan vecka.

Men sååå jobbigt kan det väl knappast vara, eftersom det visar sig att två av barnen går på överklassinternatet Lundsbergs skola. Med en årsavgift om 200.000 kr per barn. I o f s är det "dockpojkens" ensak, men jag vill erinra mig att han ett flertal gånger sagt att arbetslösa minsann får finna sig i att flytta för att hitta jobb. Det kan han i o f s ha rätt i, men är ändå inte rätt person att yttra sig i ärendet. Trots att han är arbetsmarknadsminister. Det är väl ingen större konst att flytta om man har ungarna inackorderade på Lundsbergs skola.

Och förresten, borde inte medlemmarna i landets regering ha sina barn i vanliga normala skolor? Måste de redan från barnsben lära sig att frottera sig med eliten i svenskt näringsliv? Eller snarare deras avkommor. Jag är inte alls någon rabiat vänstersympatisör, men jag tycker att det är osmakligt att se att den sjunkande svenska skolan övergivits av arbetsmarknadsministern. Visserligen hade Olof Palme sina barn i en Waldorfskola men det var en västanfläkt mot överklassinternat.
Säga vad man vill, men det finns alltid något man kan reta upp sig på.

Konsten att kunna ha tråkigt utan att bränna bilar

Jag har på senare tid läst på flera ställen i dagspressen att ungdomar bränner bilar för att de har tråkigt. Även polisen anger detta som grundorsaken till det accelererande brännandet.

När jag växte upp i ett fjärran förflutet fick man lära sig att ha tråkigt. Det var på den tiden när inga biografer eller muntrare näringsställen var öppna på juldagen. Långfredagen skall vi bara inte tala om. Då var ingenting öppet och i värsta fall fick man inte heller gå ut och leka.

Dagens barn stimuleras alla sin vakna tid av dagisfröknar, fritidspedagoger och i förekommande fall av föräldrar. Någon "ledig tid" har dagens barn inte. När de släppts ut från förvaring på dagis eller slutat skolan så vidtar inbokade fritidsaktiviteter och den unge som "inte vill" betraktas som asocial. Eller ve och fasa som om föräldrarna inte hade råd.

Vad är det för fel på att få sitta och rita med en pinne i gruset eller att helt oorganiserat och alldeles själv sparka omkring i lövhögar eller hoppa i vattenpölar?
Man måste få lära sig att ha tråkigt. Det har bilbrännarna aldrig fått lära sig och därför går det som det går.

Man ser ständiga små samlingar av ungdomar i de lägre tonåren som protesterar mot att det inte byggs alt kommer att läggas ner fritids i deras områden. "Vi har ingenstans att vara". På 1930-talet när en flerbarnsfamilj i arbetarklassen bodde i ett rum och kök då hade ungarna någonstans att vara. Nämligen hemma. Nu, när normen säger att varje barn skall ha ett eget rum, så har man plötsligt ingenstans att vara. Sorgligt. Och ingenting att göra. Och vad är det man "vill" göra? Näää, det vet man inte. Nej, det klart att man inte vet. Man har aldrig fått lära sig att hitta på något utan en käckt hoande "fröken" i bakgrunden.

Bilbrännarporblemet går att lösa. Se helt enkelt till att barn får lära sig att ha tråkigt. Att alldeles för egen maskin roa sig. Och då med enklare saker än att bränna bilar och kasta sten på brandkåren.

Högskolan i Halmstad

Det har blåst en del runt Högskolan i Halmstad det senaste året. Högt i tak är där uppenbarligen inte. Och alldeles speciellt lågt i tak verkar det vara på sektionen för ekonomi och teknik.

Där har Hallandsposten rapporterat om lärare som köpts ut för att han haft åsikter. Där har rapporterats om lärare som hotats med avsked för att hon, enligt Högskolan ställt för höga krav på studenterna. Det verkar vara som om kvantitet skulle vara att föredra framför kvalitet. Ju fler studenter desto mer pengar.

Jag gillar inte alls tanken att en högskola sköts som ett företag och att rektor och prorektor sitter som någon sorts kamrerare och räknar på lönsamhet.

Nu är det tydligen dags att förlänga sektionschefens på Ekonomi och teknik, Per-Ola Ulvenblad, förordnande. Allt enligt en artikel i dagens Hallandsposten. Normalt sett sitter tydligen sektionscheferna i ett decennium och mer, trots att förordnandena är treåriga. Inga strider uppstår, utan förlängningar är tydligen mer eller mindre av automatisk art. Ett sätt att cementera verksamhet och stänga ute nytänkande. Dock icke i år. Och icke på sektionen för Ekonomi och teknik. Här har plötsligt dykt upp en motkandidat till den sittande sektionschefen. Motkandidaten, professor Lars Bååth, påpekar att det inte är brukligt att sektionschefer sitter mer än sex år på andra högskolor. Bl a anför Lars Bååth att "organisationen cementeras och dess utveckling bromsas i en allt snabbare föränderlig värld". Det låter högst troligt.

Men vad som gör mig direkt upprörd är att rektorn, Romulo Enmark, enligt personalsekreteraren sagt att han helst vill ha två kandidater inför varje tillsättning av sektionschef. Nej, det är inte det faktum att han vill ha två kandidater utan att han säger "en av varje kön". En högskola skall väl främst verka för att få så kvalificerade kandidater som möjligt och inte snegla på kön. Det tycker jag luktar opportunism.

Och så skall man tydligen göra någon sorts manöver för att placera sin blogg på kartan. Det gör jag nu och placerar den i Halmstad. Kan just undra om det funkar nu då...

Skuldfällan

Skuldfällan skulle man prata om i kväll på TV i programmet "Dina frågor - om pengar".
Erkännas skall att jag inte såg programmet till slut. Redan efter några minuter insåg jag att det skulle bli det vanliga gnället.

Det är bra att man tar upp det här ämnet, men "skuldfällan". Det är precis som om folk helt oförskyllt trampat i en rävsax och inte kommit loss. Intet ont anande.

Visst, det finns helt klart de som p g a olyckliga omständigheter som sjukdom, arbetslöshet etc hamnat illa till. Men det stora flertalet. Knappast. Man har i många år dragit på sig den ena konsumtionsskulden efter den andra bara för det att man velat ha saker man inte haft råd med, alt. inte haft råd med och absolut inte behövt. Sedan har man helt enkelt gett fan i att betala räkningar och krav. Javisst. Då går det som det går. Åt helvete.

Man gnäller för att det är upp till ett par månaders väntetid för att få "skuldhjälp" via kommunen. Man kanske skulle fundera litet över det faktum att skulderna har man troligen dragit på sig under en längre tid. Varför skulle kommunen då på studs ha tid att reda ut det här? Just för att man själv plötsligt fått för sig att man vill bli av med skulderna? Och så det här gnället. Som om man man blivit tvingad under hot att ansöka om diverse mer eller mindre märkliga krediter. Och då främst hos bolag som inte gör någon kreditprövning utöver att kolla om man har betalningsanmäkrningar. För vissa människor är det en ren välsignelse att få en betalningsanmärkning, för i o m den stryps alla möjligheter till ytterligare skuldsättning.

Och så gnället om hur tufft det är för den som får skuldsanering. Tufft? Javisst. Att leva på existensminimum ÄR tufft. Dock inte tuffare än vad många har det som inte har skuldsanering. Och så glömmer man alldeles i sammanhanget bort fordringsägarna. De blir för det mesta blåsta på större delen av sin fordran. Det är inte alls ovanligt att den skuldsatte bara behöver betala 10% eller mindre av den ursprungliga skulden. Sug på det alla "tyckasyndomare". Existensminimum i fem år, eller om det möjligen är ändrat till 3 år, och sedan är man av med i vissa fall svindlande skulder. Och den som rest och t ex levt loppan på kredit, tja, han eller hon har ju alla de kul minnena kvar. Och detta fortfarande när de fem/tre åren är över.

Gärna bra faktaprogram om de här problemen men bevare oss väl för "snyftvalsen" som man låter stackars skuldsatta dra i gång. Och helt kallt, är det synd om dessa? Har man någon gång hört att skulden består av stora tandläkarräkningar? Nä. Det är bara "skojiga" räkningar för konsumtionsvaror av alla de slag. Man är inte tvungen att skaffa ett kreditkort i en affär bara för att man gör reklam för det i affären. Det räcker så bra med det vanliga bankkortet och finns det inga pengar på det så är det ett tecken på att man får avstå från att köpa. Det borde varje normalbegåvad människa förstå av sig själv.

Styrketräning - ett livstidsengagemang

Det är inte längre roligt att gå och träna på gym.

Det första halvåret var det jättekul. Man såg hur medelåldersplus-slapphullet började förvandlas till muskler. Tjusigt, tjusigt. Visserligen fick man en framtoning som pensionerad elitidrottare från det gamla östeuropa. Typ diskuskastare. Men vad då? Allting är bättre än gäddhäng. Och så såg man uppmuntrande videos med 72-åringen Wanja på Youtube. Hon gjorde 55 armhävningar och berättade att hon tränat sedan hon var 46. Det tror jag säkert det. Men när jag såg videon så visste jag inte varför hon tränat i 26 år. Det vet jag nu. HON ÄR TVUNGEN!!!

Det är alla som har lyckats träna upp synliga muskler. Det är nämligen så listigt ordnat att om man inte underhåller vad man har tränat fram så antar man ganska snabbt samma fysiska form som Arnold Schwarzenegger. D v s slapphull i kubik med rynkor. Och det vill ingen. Alltså, antingen får man ge fan i att träna och sitta hemma med chipspåsen framför TVn eller också är man införstådd med att man tagit på sig ett livstidsengagemang. Det finns andra träningsformer. Visst. Men inte där man kan vara chick och kråma sig i snygga träningskläder. Vem vill springa runt i reflexväst och vindoverall? Inte jag i alla fall.
Och, nej, man behöver inte anlägga tatuering. Man är en riktig utstickare när man ingen har.

Turkos strumpor och Berlusconi

Vad kan turkos strumpor ha för koppling till Berlusconi. Ingen alls. Egentligen. Men indirekt.

Herr Berlusconi blev som bekant fullständigt ursinnig när den lag, som han själv varit med om att driva igenom för att åstadkomma immunitet mot diverse anklagelser, sköts i sank. Han anklagade alla domarna i Italiens Högsta domstol för att vara kommunister och delta i en sorts sammansvärjning mot honom. Föreställ er att Fredrik Reinfeldt skulle kalla samtliga justitieråd för kommunister och för att vara ute för att djävlas med honom.

Hur som helst, den arme domaren som skrivit ihop domen drabbdes särskilt av herr B:s vrede och han uttalade hotelser som att domaren minsann skulle "få se". Och det fick han. Direkt. Ett kamerateam följer troligen domare Mesiano så fort han visar sig utomhus. En videosekvens följer domaren på en oskyldig promenad till barberaren och en speaker gör sig lustig över att domaren har turkos strumpor. Det upprepas gång på gång. Detta om de turkos strumporna.

Via Åke Malms initierade blogg från Rom förstår man vad det är som händer. Nämligen att domaren skall veta att han är övervakad. Alltid. Och videon sänds givetvis i en av Berlusconis TV-kanaler.

Ledaren för Italiens vänsterparti, Dario Franceschini, tillgriper det geniala idén att uppmana folk att bära turkos strumpor för att visa sin sympati för domaren. Och underförstått sin antipati för Berlusconi.

Så, Garibaldis soldater bar röda skjortor, kan månne revoltörer mot Berlusconi bli historiskt hågkomna för sina turkos strumpor?

Vad bilden har med Berlusconi att göra? Ingenting. Egentligen. Bara det att den är tagen under det första av de åren under vilka grunden lades till min eviga hatkärlek till Italien.