Skuldfällan skulle man prata om i kväll på TV i programmet "Dina frågor - om pengar".
Erkännas skall att jag inte såg programmet till slut. Redan efter några minuter insåg jag att det skulle bli det vanliga gnället.
Det är bra att man tar upp det här ämnet, men "skuldfällan". Det är precis som om folk helt oförskyllt trampat i en rävsax och inte kommit loss. Intet ont anande.
Visst, det finns helt klart de som p g a olyckliga omständigheter som sjukdom, arbetslöshet etc hamnat illa till. Men det stora flertalet. Knappast. Man har i många år dragit på sig den ena konsumtionsskulden efter den andra bara för det att man velat ha saker man inte haft råd med, alt. inte haft råd med och absolut inte behövt. Sedan har man helt enkelt gett fan i att betala räkningar och krav. Javisst. Då går det som det går. Åt helvete.
Man gnäller för att det är upp till ett par månaders väntetid för att få "skuldhjälp" via kommunen. Man kanske skulle fundera litet över det faktum att skulderna har man troligen dragit på sig under en längre tid. Varför skulle kommunen då på studs ha tid att reda ut det här? Just för att man själv plötsligt fått för sig att man vill bli av med skulderna? Och så det här gnället. Som om man man blivit tvingad under hot att ansöka om diverse mer eller mindre märkliga krediter. Och då främst hos bolag som inte gör någon kreditprövning utöver att kolla om man har betalningsanmäkrningar. För vissa människor är det en ren välsignelse att få en betalningsanmärkning, för i o m den stryps alla möjligheter till ytterligare skuldsättning.
Och så gnället om hur tufft det är för den som får skuldsanering. Tufft? Javisst. Att leva på existensminimum ÄR tufft. Dock inte tuffare än vad många har det som inte har skuldsanering. Och så glömmer man alldeles i sammanhanget bort fordringsägarna. De blir för det mesta blåsta på större delen av sin fordran. Det är inte alls ovanligt att den skuldsatte bara behöver betala 10% eller mindre av den ursprungliga skulden. Sug på det alla "tyckasyndomare". Existensminimum i fem år, eller om det möjligen är ändrat till 3 år, och sedan är man av med i vissa fall svindlande skulder. Och den som rest och t ex levt loppan på kredit, tja, han eller hon har ju alla de kul minnena kvar. Och detta fortfarande när de fem/tre åren är över.
Gärna bra faktaprogram om de här problemen men bevare oss väl för "snyftvalsen" som man låter stackars skuldsatta dra i gång. Och helt kallt, är det synd om dessa? Har man någon gång hört att skulden består av stora tandläkarräkningar? Nä. Det är bara "skojiga" räkningar för konsumtionsvaror av alla de slag. Man är inte tvungen att skaffa ett kreditkort i en affär bara för att man gör reklam för det i affären. Det räcker så bra med det vanliga bankkortet och finns det inga pengar på det så är det ett tecken på att man får avstå från att köpa. Det borde varje normalbegåvad människa förstå av sig själv.
1 kommentar:
Intressant inlägg... Jag håller faktiskt med dig om mycket i vad du säger. Personligen anser jag dock att de tveksamma långivarna, som du nämner, skulle förbjudas enligt lag. Att ett företag kan ge krediter till vem som helst, och sedan få hjälp av en statlig myndighet att driva in dessa är i mitt tycke sjukt. I de flesta länder, till exempel Danmark, så befattar sig inte staten i privata fordringar, utan anser att det är en affär mellan två parter, som de får lösa själva.
Däremot så är det faktiskt så att vi har runt en halv miljon människor i det här landet med skuldsaldo hos fogden, det är mer än fem procent av befolkningen. Menar du att alla har konsumerad sig till det, det tror inte jag. Mina skulder kom efter att jag hyrde ut ett hus, personen som bodde där betalade inte hyran och jag kunde inte betala lånen. Det ena gav det andra och helt plötsligt stod jag med runt en miljon i skulder. Visst, jag hade kunnat prioritera annorlunda, men när skuldkarusellen är igång, då går det fort. Det är då man behöver hjälp av en skuldrådgivare, för att få stopp på det innan det urartar. För min del så hade jag inga skulder i januari, i mars var mitt skuldsaldo en miljon, idag, tre och ett halvt år senare, är huset sålt, för sjuhundra tusen, jag har inte fått några nya skulder sedan dess. Men jag har ett skuldsaldo på 950 000. Detta eftersom inkassobolagen sätter extrema räntor på mina skulder. Det gör att trots att jag tjänar hyffsat, så kommer jag aldrig att bli skuldfri utan skuldsanering. Jag skulle gladerligen leva på existensminimum i fem år, men jag blir inte beviljad skuldsanering, eftersom mina skulder bara är tre år gamla. Inkassobolagen, tjänar extrema pengar på skuldindustrin, genom att de säljer fordringar och sätter räntor som är skyhöga.
MVH
Skuldsatt
Skicka en kommentar