Halloween tycker jag är rent trams. Det är bara något som handlarna har hämtat hem från USA för att kunna få kränga en massa Halloween-smörja. Halloweenandet hör inte hemma i det här landet, är ingen riktig helg. Helgen heter Allahelgon-helgen och ingenting annat.
Det är den helgen när man minns sina döda och när man tänder ljus på kyrkogården.
Det är f ö oerhört vackert på kyrkogårdar på kvällen vid den här helgen med alla ljusen. Kan möjligen tyckas som en morbid böjelse. Jag var och tände ett ljus nu i kväll. Visserligen något av en tjuvstart, men min själsfrid orkar inte med slagsmålen om parkeringsplatserna i morgon. Kusligt att gå in på en mörk kyrkogård på kvällen? Inte ett dugg. Det har sina fördelar att vara icke-troende och tro sig veta att när man är död så är allt slut. Det finns inga vålnader som stiger upp ur marken och svävar framför en. Den största faran är att snava och ramla omkull. En liten ficklampa gör susen.
Om några veckor är det tio år sedan min mamma dog. Tio år. Ett decennium. Jag tycker att det är alldeles nyss och ändå väldigt längesedan. Livet blir aldrig mer detsamma när ens föräldrar dör. Det där att det inte längre finns någon länk mellan en själv och döden är ingen ljus känsla. Att man själv står på tur. Liksom. Man har plötsligt hamnat i någonsorts utförsförsbacke.
Det där med sorg är en märklig känsla. Den första tiden kände jag mig fullständigt förlamad av sorg. Men allteftersom tiden gick förändrades känslan från ekande sorg och saknad till att minnas alla fina minnen och hur roligt vi hade tillsammans.
Den allra värsta sorgen som kan drabba en människa är säkert den att överleva sina barn. Då blir den naturliga ordningen helt rubbad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar