Styrketräning - ett livstidsengagemang

Det är inte längre roligt att gå och träna på gym.

Det första halvåret var det jättekul. Man såg hur medelåldersplus-slapphullet började förvandlas till muskler. Tjusigt, tjusigt. Visserligen fick man en framtoning som pensionerad elitidrottare från det gamla östeuropa. Typ diskuskastare. Men vad då? Allting är bättre än gäddhäng. Och så såg man uppmuntrande videos med 72-åringen Wanja på Youtube. Hon gjorde 55 armhävningar och berättade att hon tränat sedan hon var 46. Det tror jag säkert det. Men när jag såg videon så visste jag inte varför hon tränat i 26 år. Det vet jag nu. HON ÄR TVUNGEN!!!

Det är alla som har lyckats träna upp synliga muskler. Det är nämligen så listigt ordnat att om man inte underhåller vad man har tränat fram så antar man ganska snabbt samma fysiska form som Arnold Schwarzenegger. D v s slapphull i kubik med rynkor. Och det vill ingen. Alltså, antingen får man ge fan i att träna och sitta hemma med chipspåsen framför TVn eller också är man införstådd med att man tagit på sig ett livstidsengagemang. Det finns andra träningsformer. Visst. Men inte där man kan vara chick och kråma sig i snygga träningskläder. Vem vill springa runt i reflexväst och vindoverall? Inte jag i alla fall.
Och, nej, man behöver inte anlägga tatuering. Man är en riktig utstickare när man ingen har.