I dag skulle min pappa fyllt år. D v s om han hade levat. Något som i o f s hade varit högst anmärkningsvärt, eftersom han då skulle varit 105 år. Något som en lätt kolerisk man med anlag för högt blodtryck och med svaghet för cigarrcigaretter inte kunde räkna med. Efter en häftig stroke i kombination med en allvarlig hjärtinfarkt försvann han in i afasins dimma i mitten av 60-talet. Alldeles för tidigt. Men på den tiden förekom ingen rehabilitering jämförbar med dagens. D v s den som man i dag kan få om man har tur. På 60-talet hjälpte det inte med tur. Det fanns ingen rehabilitering. Min pappa, vars främsta intressen var att läsa och att teckna var plötsligt berövad sitt liv.
Den heta sommaren för några år sedan när jag insåg att jag hade samma ålder som min pappa när han förvandlades till en levande död var jag väldigt ängslig att drabbas av samma sak. Nåja, det gjorde jag inte. Om man hade varit lika observant på sin hälsa för 40 år sedan som nu, så hade inte heller min pappa behövt drabbas.
Hur som helst så stack jag ner en blomma och tände ett ljus på mina föräldrars grav. Jag är ingen speciellt flitig kyrkogårdsbesökare, men det här är jag noga med. Inte för att jag är troende och tror att någon "på andra sidan" nickar uppskattande. Men jag mår själv bra av göra sådana gester.
Och så stod jag stilla en stund och försjönk i tankar och försökte erinra mig något särskilt och fint minne med min pappa. Jag kommer så väldigt väl i håg hur han stod och väntade på mig utanför en affär i centrum efter min första skolavslutning på läroverket. Och jag minns hur stolt jag var när jag visade upp mitt betyg och boken jag fått i premium för "Flit och framsteg i studiearbetet". Boken var f ö "Sälmorgon" av Rowena Farre. Pappa sken som en sol, sög i sig en cigarrcigarett och läste belåtet betyget. Det var sommar, solen sken och alla människor var snälla och glada. Det var då det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar