Alltid lär man sig något nytt. Jag var på s k antikloppis idag. Av det noblare slaget, vill jag betona. Pinsamt nog är ens ungdoms minnen numera att hänföra till antikviteter. Hur som helst avsåg mitt antikloppisbesök inte att köpa något utan tvärtom att studera marknaden för att se om det vore läge att göra sig av med något.
Jag fingrade litet på gamla LP-skivor och noterade att en Sgt Peppars Lonely Hearts Club Band låg på 350 kr. En annan i mitt tycke likadan på 250 kr. Det var då jag fick reda på det. Säljaren, en övervintrande 40-talist i hästsvans, informerade mig om att det gick ett rykte om att det skulle finnas LSD på mustaschen. Den som gick att klippa ut. Det finns alltså ett klippark inuti skivomslaget, där man kan klippa ut bl a en mustasch. Den var bortklippt i 250 kr varianten. Den finns kvar på min LP. Det får man väl spara och pröva någon ovanligt dyster kväll.
Och så fick jag på köpet liksom reda på hur Keith Richards klarar sig genom konsert efter konsert utan att precis vara någon renlevnadsman. Han lär resa till någon klinik i Schweiz och byta blod någon gång i månaden, eller om det var varannan. Det lär visserligen kosta 500.000 per byte, men vad då... Jag tycker i alla fall att det är betryggande så länge Keith R står på scen. Han är liksom ett monument över de hittills oförstörbara 40-talisterna. Jätteproppen Orvar. Fast Richards torde knappast kunna hänföras till köttberget. Hög som ett hus, möjligen.
1 kommentar:
Sgt Peppers-albumet är en 60-talsrelik som tiden inte varit särdeles snäll emot. En lekstuga från Paul McCartney med få ljusglimtar; skulle vara "Lovely Rita" då som med god vilja kan tolkas som fascination inför kvinnor i uniform.
Exakt så kan man säga om väldigt mycket från 60-talet. I själva verket finns det inget decennium efter andra världskriget som lämnat mindre avtryck efter sig i vår samtida verklighet. Det baktalade 70-talet leder exempelvis med hästlängder. Det svider nog i själen på alla uppblåsta 40-talistegon att höra att deras eget gulle-decennium mer eller mindre försvunnit in i glömskan utan ett spår.
Men musiken då, var inte den fantastisk på 60-talet? Nej, 60-talet var en enda långa musikalisk ökenvandring efter 50-talets fräschör innan det åter tog fart på 70-talet. Film? Tja, är inte så gott som alla riktigt minnesvärda filmer gjorda på 40-, 50- eller 70-talet? 60-talet var kitsch och inte ens speciell rolig sådan.
Skicka en kommentar