Skolbetyg - bra och mindre bra

Jag återvänder till ett av mina käraste ämnen. Det där att så fort alla inte framstår som lika bra så är det en form av orättvisa. Det är aldrig så att man
rannsakar sig själv för att kolla om det möjligen är så att man verkligen ÄR lika bra som andra. På allting. Man kanske i själva verket inte är det.

Man läste i tidningarna i veckan som gick att barn till lågutbildade föräldrar får sämre betyg i skolan än barn till högutbildade föräldrar. Och på något sätt framställde man detta som om det vore någon form av orättvisa. Från skolans sida. Det är så det går när man från späd ålder fostras till att "Alla skall vara lucia". Huruvida även pojkar skall vara lucia har jag ingen kläm på, men det skulle inte förvåna mig. Eller kör man kanske Sahlin-modellen med varannan damernas.

Dagens föräldrageneration torde vara född på 60-talet och i den generationen var det ingen, som växte upp här i landet, som inte kunde få s k högre utbildning om man ville eller hade fallenhet för detta. Det fanns ett fullt utbyggt grundskolesystem, det fanns gymnasium. Allt kostnadsfritt. Det fanns studiebidrag och ingen behövde avstå från att gå ut gymnasiet p g a ekonomiska skäl. Dessutom kunde ingen förhindras att ta "studenten" och stå och vråla "fy fan vad jag är bra på ett lastbilsflak". Alltså, den som under andra hälften av 70-talet inte ville fortsätta på gymnasiet var enligt mitt sätt att se antingen inte speciellt intellektuellt begåvad eller inte intresserad av att läsa. (Detta är då en finkänsligare omskrivning för vad jag egentligen skulle velat skriva.)
Förefaller det då märkligt att dessa får mindre studiebegåvade barn? Knappast. Eller har man fått för sig att lärarna av ren illvilja ger lågutbildades barn sämre betyg? Alla ÄR inte studiebegåvade. Man kan vara begåvad på andra sätt. Men det syns inte i betygen. Men kan kanske komma till nytta på annat sätt i livet. Om man ser till att göra något av det.

Högutbildade, som kanske har varit såväl intellektuellt begåvade som studiemotiverade får barn som är likadana. Vanligtvis. Och alltså får dessa bra betyg. Det är inte alls någon form av orättvisa från skolans sida.

När jätteproppen Orvar gick i skolan fick man tydligen inte samma statistiska utslag i betygsättningen. I den mån man nu undersökte detta. Där var det inte så markant med skillnad i betyg mellan barn till hög- resp. lågutbildade föräldrar. Och hur kan detta förklaras? Enkelt, min käre Watson. Den föräldrageneration som var född omkring 1920 hade inte 60-talisternas möjligheter till utbildning. När 1920 års generation gick i skolan var Sverige fortfarande ett rätt fattigt land. Den sjuåriga folkskolan var inte ens helt utbyggd, läroverksutbildning (realskola och gymnasium)kostade pengar som de flesta inte hade. Dessutom hade vanliga arbetarfamiljer inte råd att ha en eller flera familjemedlemmar som inte drog in bidrag till familjens försörjning. Så just därför fanns det massor av intellektuellt begåvade personer som inte fick någon högre utbildning men som fick barn som ärvde föräldrarnas begåvning och som alltså fick minst lika bra betyg som högutbildades barn.

Så visst. Orättvist är det. Men inte från skolans sida eller lärarnas utan från livet. Livet är orättvist och varför man ger små barn illusionen av något annat är för mig en gåta. Rena rama bedrägeriet. Som ungarna upptäcker när de blir litet större och då bli smällen desto hårdare.

Bilden? Mnja, den visar hur det såg ut på den verkligt gamla tiden, när läroverkselever bar klassens nummer omgivet av palmkvistar i skolmössan. Min "femma"? Näää, sååå gammal är jag inte. Men min pappas femma. Han började läroverk 1913 och då fick små gossar lära sig att fäkta på gymnastiktimmarna.