Apokalyptisk morgon

Den här julen är det tveksamt om man skall hålla aktuellt tre konungar och deras påstådda tillbedjan till det nyfödda Jesusbarnet eller man skall läsa på litet bättre om de fyra ryttarna. Apokalypsens, alltså. Om jag vore troende, vilket jag inte är, skulle jag kanske börja fundera över att närma mig någon av dagens domedagsprofeter. T ex Holger Nilsson i Vetlanda och hans tolkningar av tecknen i tidningen Flammor. Allt enligt Uppenbarelseboken och Holger Nilsson skall ha erkännandet att han säkert själv stenhårt tror på det han säger. Som boren pessimist tror jag inte på någonting. Möjligen på illavarslande tecken. Men då får de vara högst konkreta.

Varför denna tanke på Apokalyps och klapprandet av hästskor? Tja, det är inte varje förmiddag man halvgäspande sätter sig framför Rapport 12 och inser att damen i rutan inte säger "Skåne, Halland och Blekinge drabbades i morse av ett strömavbrott". Hon säger JORDBÄVNING. Jag erinrade mig svagt att jag drömde något om något som gungade till. Visst, inte vaknade jag av något så futtigt som en jordbävning. Jag har uppnått det stadiet i livet när jag äntligen får lägga mig när jag vill och följaktligen även får stiga upp när jag vill. Och överhuvudtaget göra vad jag själv vill, när jag vill och om jag vill. Det har jag inte fått sedan innan jag började småskolan. Det gäller att passa på innan man hamnar i Hemtjänstens vassa klor för då får man visserligen lägga sig, men ingalunda när man vill och dessutom förmodligen inte heller stiga upp när man vill. Man kommer inte att få stiga upp alls. Efter elakartade rykten.

Jordbävningens epicentrum lär ha varit någonstans i Sjöbotrakten, vilket får mig att stillsamt undra hur Sven-Olle tog detta. D v s om han fortfarande lever. Kommer ni ihåg hur man på skånska uttalade namnet som Svinn-Olle? Något som icke-skåningar uppfattade som Svin-Olle. Naturligtvis en tolkningsfråga.

Och så blir jag alltid fruktansvärt misstänksam när jag hör uppgifter som att Öresundsbron är byggd för att klara starkare skalv och att man kollat bron utan att ha hittat några skador. Det tackar vi för. Fast uttalandet om "utan att ha hittat" gör mig inte helt lugn. Tänk om det finns en spricka någonstans som ingen hittat. Och de som bor i de svindyra våningarna i Turning Torso torde kunna hålla sig för skratt om även efterskalven blir så att Torson svajar till. Igen. Vad som händer med evighetsbygget av järnvägstunneln genom Hallandsåsen skall vi väl bara inte nämna. Nu går väl detta i totalt stå. För inte tusan hade någon räknat in även jordbävningsrisk. Nu blir den aldrig färdig. Tunneln. Något som jag pessimistisk hävdat i många år.

Själv tog jag mig samman och gav mig iväg till Mjellby Konstgård för att kolla in en utställning som pågått hela hösten och varar till den 28 december. Det var väl domedagsstämningen som plötsligt fick mig att sticka iväg. Mjellby Konstgård rekommenderas. Fantastisk fin skapelse och troligen det enda som kan klara att ligga där det gör, utslängd på en åker i närheten av Halmstad Airport. (F ö en fullständigt löjeväckande beteckning skapad av kommunpolitikerna. Normala människor säger "Flyget".) Åkern, fukten och dimman liksom försvinner som i ett trollslag så fort man klivit genom entrén. Bara det är värt ett besök.