Den långnäbbade busksångaren

Ibland får jag en känsla av det sitter en och annan lustigkurre och lägger in nyhetsrubriker på TT. Och så väntar man spänt hela dagen på om man skall bli avslöjad eller om nyheten slinker igenom. Alldeles nyss läste jag den här rubriken

Sällsynt fågel hittad i Afghanistan(och följande undertext):
En hel koloni med en av världens mest sällsynta fåglar, den långnäbbade busksångaren, har hittats på hög höjd i norra Afghanistan med hjälp av svenska ornitologer. (TT)

Jahaja. Så om detta inte är ett skämt, då är det ju helt uppenbart inte så farligt att befinna sig i Afghanistan. Väl? Ornitologer har jag aldrig uppfattat som utrustade med granatkastare även om en del fågelskådarutrustning för det otränade ögat kan se ut som bazookas. En gammal bekant till mig höll på att bli i hjälskrämd när han en tidig morgon kom cyklandes med hunden på morgonrastning, kastade en blick upp i backen vid Långenäsudden och såg en massa människor med just vad han uppfattade som bazookas. Det var det inte. Det var kikare på stativ.

Hur som helst så kan jag kvittera denna nyhet med en liten ornitologisk iakttagelse på närmre håll. Den självdekapiterande halländska storskarven, som vid snöfall kan plocka ner huvudet i en ficka på ryggen. Bildbevis bifogas.
Och så vet jag att man inte får skämta om "fågelskådare" och urtypen alls inte är en Stig Grybe figur i toppluva som ser vita örnar efter Waxholmsbåten. Det är faktiskt ganska roligt att titta på fåglar. Nej, det trodde inte jag heller på den tiden när jag inte kunde skilja en gråsparv från en fiskmås. Eller så ungefär.