I magen på en ÖB

Sverker Göransson, för dagen nyutsedd ÖB, fick på Dagens Eko frågan om hur han kände sig. Vad svarade karl´n?
"Jag hade fjärilar i magen". En ÖB? Hur skall han känna sig i skarpt läge? I koma? Avsvimmad? Katatonisk? Man undrar. Jag förstår att han ville framträda och visa den för närvarande mest meriterande egenskapen hos en svensk. D v s vanligheten. En ÖB skall fan i mig inte vara vanlig. En ÖB skall peka med hela handen. Redan Syrén tycker jag ser litet väl mesigt frökenaktig ut för sitt ÖB-skap. Men det är klart. Herrarna skall väl matcha försvarsminister Tolgfors och helst inte se ut som karlakarlar. Hur skulle det se ut?
Och när ÖB Göransson fick frågan (fortfarande på Dagens Eko) vilka hans ambitioner var, då svarade han att "göra så gott jag kan". Så gott han kan? Ja, det tror så fan att han skall. Allt annat vore direkt tjänstefel.

Med bruten servett

En gång för många år sedan när jag var ung och umgicks mycket med "hästfolket" fick jag ett råd av en äldre god vän. D v s jag var 24 och han var tio år äldre och förmodligen den äldsta människa jag träffat i mitt eget umgänge utöver mina föräldrar. Han var alltså urgammal. Hur som helst så var han sen till en "hästövning" en kväll och ursäktade sig med att han ville duka lite snyggt och äta i lugn och ro. Och så gav han mig ett råd som jag aldrig glömt. Och det var att även om man lever som singel så skall man aldrig glömma bort att måna om sig själv.

"Duka snygg, bryt en servett, tänd levande ljus. Gör det trivsamt för dig själv."

Det där är det enda råd jag fått i min ungdom och som jag alltid följt. Ingen lördagskväll utan bruten servett. Det är en sorts koll på den egna självdisciplinen. Inte ens under de dystraste perioder i livet har jag skippat den brutna servetten på lördagar. Den dag jag gör det så har jag gett upp för alltid. Eller möjligen träffat en så trevlig middagsgäst att det räcker utan bruten servett. Men eftersom jag är realist så...

I dag som egentligen är i går men...

I dag som egentligen är i går men som jag i alla fall kallar idag. Klockan är faktiskt närmre 01.30 och därför tycker jag att det fortfarande är "idag" fast det egentligen var "igår". Però, som italienarna säger, hade jag för avsikt att ta ett gäng tjusiga bilder av snö. Jodå, det snöade hela den gångna natten. På Västkusten betyder det ingalunda "Vita vidder". Kommer förresten någon i håg Family Four och "Viiiiita viiidder, gnistrande snöööö"? Den kammade man hem en sjätteplats med i Eurovision Song Contest 1971. I dag blev det dock ingen snö. Inte gnistrande vit i alla fall. En och annan fläck med snöslask. Men det blev dimma. En sjuhelsikes dimma. I stället så att säga. Vitt som vitt.
Det blev dimfotografier. Tydliga bevis för att vi på Västkusten egentligen skulle ha någon sorts skattelättnad för att vi orkar bo här tvärs igenom de eländiga vintrarna. Fotobevis bifogas.

Vi är för lydiga

Vi är för lydiga vi svenskar. Inte alls att undra på att man i Tyskland bl a var väldigt ivrig att få med Sverige i EU. Här följer vi intill gränsen för löje varenda litet direktiv som kablas ut från Bryssel.
I söndagens DN kunde man läsa om hur "Nya regler hotar beteshagar". EU-kommissionen har i sin vishet fått för sig att det får finnas endast ett visst antal träd i beteshagar. Annars tror man att det blir skugga och mindre gräs för djuren att äta. Att djuren också får skugga och lä av träd verkar inte vara något man bryr sig om. För att inte tala om hur gott det är för en ko att klia sig mot ett träd.
Huruvida någon av dessa förståsigpåare någonsin varit ute i en svensk beteshage är framgår icke. Söder över började man ju skövla skogarna redan under romartiden så där finns det inte mycket till träd kvar som kan skugga bort betet. Föreställer jag mig.
Och vad händer om man inte har "rätt" antal träd i sina beteshagar? Då får man inte det EU-bidrag som betalas ut av "snälla" EU. Jag säger bara "ljug". Uppge det antal som passar EU och korsa fingrarna. Inte tror man väl att det i länderna runt Medelhavet tas lika allvarligt på EU:s direktiv. Visst, man noterar det hela, stoppar in dokumentet i en härför avsedd mapp och fortsätter sedan som man brukar. Och DET tycker jag att vi fortsättningsvis skall göra här med.
Eller varför inte skrämma bort ev. EU-kontrollanter med en skylt av halländsk modell? Som ovan.

Dagen när Ingo dog

Dagen när Ingo dog blev den första dagen sedan i höstas när det fortfarande var ljust när jag promenerade över Slottsbron vid 16.30 snåret. Det hade han gillat. Ingo. Den inbitne Västkustbon. Sol över hans egen kust.
Solen bröt plötsligt fram alldeles innan den skulle sjunka ner bakom horisonten och spred ett ljus som föll intensivt och fläckvis. Vid Stora Torg guldmålade solen särskilt bankernas byggnader. En optimist skulle ta det som ett gott omen för ekonomin.
Hamninloppet färgades guldrött av solen. Pilkingtons silos såg ut som gyllene obelisker. Ägir strålade i all sin rödfärgade glans. En storskarv flög raskt över himlen och dess gula näbb träffades av den nedåtgående solen och såg ut som ett metallglänsande spjut längst fram på den svarta kroppen. En and kom strax efter och fångade solen så att undersidan av dess vingar framstod som vore de av pärlemor.
Och på andra sidan "floden" låg Östra förstadens stenborgar som förgyllda.

Allt var mycket vackert den dagen Ingo dog.

Att tänka tillbaka

I dag skulle min pappa fyllt år. D v s om han hade levat. Något som i o f s hade varit högst anmärkningsvärt, eftersom han då skulle varit 105 år. Något som en lätt kolerisk man med anlag för högt blodtryck och med svaghet för cigarrcigaretter inte kunde räkna med. Efter en häftig stroke i kombination med en allvarlig hjärtinfarkt försvann han in i afasins dimma i mitten av 60-talet. Alldeles för tidigt. Men på den tiden förekom ingen rehabilitering jämförbar med dagens. D v s den som man i dag kan få om man har tur. På 60-talet hjälpte det inte med tur. Det fanns ingen rehabilitering. Min pappa, vars främsta intressen var att läsa och att teckna var plötsligt berövad sitt liv.
Den heta sommaren för några år sedan när jag insåg att jag hade samma ålder som min pappa när han förvandlades till en levande död var jag väldigt ängslig att drabbas av samma sak. Nåja, det gjorde jag inte. Om man hade varit lika observant på sin hälsa för 40 år sedan som nu, så hade inte heller min pappa behövt drabbas.
Hur som helst så stack jag ner en blomma och tände ett ljus på mina föräldrars grav. Jag är ingen speciellt flitig kyrkogårdsbesökare, men det här är jag noga med. Inte för att jag är troende och tror att någon "på andra sidan" nickar uppskattande. Men jag mår själv bra av göra sådana gester.
Och så stod jag stilla en stund och försjönk i tankar och försökte erinra mig något särskilt och fint minne med min pappa. Jag kommer så väldigt väl i håg hur han stod och väntade på mig utanför en affär i centrum efter min första skolavslutning på läroverket. Och jag minns hur stolt jag var när jag visade upp mitt betyg och boken jag fått i premium för "Flit och framsteg i studiearbetet". Boken var f ö "Sälmorgon" av Rowena Farre. Pappa sken som en sol, sög i sig en cigarrcigarett och läste belåtet betyget. Det var sommar, solen sken och alla människor var snälla och glada. Det var då det.

Ulv i fårakläder

I går fick jag till min oförställda häpnad ett nummer av "Pensionären" från PRO. Jahaja, felsorterat av brevbäraren. Tittade på adressaten för att se vem på gatan som skulle har denna publikation. I "mitt" hus bor inga pensionärer. Men brevbäraren hade visst inte gjort fel. Det var MIN adress som stod på tidningen. Hoppsan. Men hur kunde jag... Och så slogs jag av den fasans sanningen att jo, så var det. Försiktigt gluttade jag i tidningen och tänkte att man har säkert moderniserat uppfattningen om 50 +++. Det hade man inte. Inte i PRO-lägret i alla fall. Och det som var allra mest iögonenfallande var att på alla fotografier sågs bara tidningens "eget" ålderssegment. Var fanns den omtalade generationsblandningen? Och då menar jag givetvis inte mor- och farföräldrar med dreglande barnbarn.
Man skiftar inte per automatik karaktär bara för att man uppnår en viss ålder. Och annonserna. Usch! Det var Sittbadkar med dörr från en firma i Malmö. Hörapparat från Rexus. "Ull i sängen" från Må Väl samt
Dragspelsbåten "Häng med med Borlänge dragspelsklubb på Ålands hav".

Ull i sängen? Det måste klia. Men så, kanske man menar ulv i fårakläder och då kommer ju saken i ett annat läge. Fast jag tror inte det och har bestämt mig för att låtsas att jag inte förstått den ofina piken om ålder. Jag fortsätter som tidigare. D v s utan såväl Dragspelsbåten som sittbadkaret. Förresten har jag bara plats för dusch. Tidningen förpassar jag till återvinningen och PRO:s värvningsbrev som kom som en liten uppföljare i dag åkte direkt i soporna. Måhända är detta hybris men det ger jag fan i.