Högskolan i Halmstad

Det har blåst en del runt Högskolan i Halmstad det senaste året. Högt i tak är där uppenbarligen inte. Och alldeles speciellt lågt i tak verkar det vara på sektionen för ekonomi och teknik.

Där har Hallandsposten rapporterat om lärare som köpts ut för att han haft åsikter. Där har rapporterats om lärare som hotats med avsked för att hon, enligt Högskolan ställt för höga krav på studenterna. Det verkar vara som om kvantitet skulle vara att föredra framför kvalitet. Ju fler studenter desto mer pengar.

Jag gillar inte alls tanken att en högskola sköts som ett företag och att rektor och prorektor sitter som någon sorts kamrerare och räknar på lönsamhet.

Nu är det tydligen dags att förlänga sektionschefens på Ekonomi och teknik, Per-Ola Ulvenblad, förordnande. Allt enligt en artikel i dagens Hallandsposten. Normalt sett sitter tydligen sektionscheferna i ett decennium och mer, trots att förordnandena är treåriga. Inga strider uppstår, utan förlängningar är tydligen mer eller mindre av automatisk art. Ett sätt att cementera verksamhet och stänga ute nytänkande. Dock icke i år. Och icke på sektionen för Ekonomi och teknik. Här har plötsligt dykt upp en motkandidat till den sittande sektionschefen. Motkandidaten, professor Lars Bååth, påpekar att det inte är brukligt att sektionschefer sitter mer än sex år på andra högskolor. Bl a anför Lars Bååth att "organisationen cementeras och dess utveckling bromsas i en allt snabbare föränderlig värld". Det låter högst troligt.

Men vad som gör mig direkt upprörd är att rektorn, Romulo Enmark, enligt personalsekreteraren sagt att han helst vill ha två kandidater inför varje tillsättning av sektionschef. Nej, det är inte det faktum att han vill ha två kandidater utan att han säger "en av varje kön". En högskola skall väl främst verka för att få så kvalificerade kandidater som möjligt och inte snegla på kön. Det tycker jag luktar opportunism.

Och så skall man tydligen göra någon sorts manöver för att placera sin blogg på kartan. Det gör jag nu och placerar den i Halmstad. Kan just undra om det funkar nu då...

Skuldfällan

Skuldfällan skulle man prata om i kväll på TV i programmet "Dina frågor - om pengar".
Erkännas skall att jag inte såg programmet till slut. Redan efter några minuter insåg jag att det skulle bli det vanliga gnället.

Det är bra att man tar upp det här ämnet, men "skuldfällan". Det är precis som om folk helt oförskyllt trampat i en rävsax och inte kommit loss. Intet ont anande.

Visst, det finns helt klart de som p g a olyckliga omständigheter som sjukdom, arbetslöshet etc hamnat illa till. Men det stora flertalet. Knappast. Man har i många år dragit på sig den ena konsumtionsskulden efter den andra bara för det att man velat ha saker man inte haft råd med, alt. inte haft råd med och absolut inte behövt. Sedan har man helt enkelt gett fan i att betala räkningar och krav. Javisst. Då går det som det går. Åt helvete.

Man gnäller för att det är upp till ett par månaders väntetid för att få "skuldhjälp" via kommunen. Man kanske skulle fundera litet över det faktum att skulderna har man troligen dragit på sig under en längre tid. Varför skulle kommunen då på studs ha tid att reda ut det här? Just för att man själv plötsligt fått för sig att man vill bli av med skulderna? Och så det här gnället. Som om man man blivit tvingad under hot att ansöka om diverse mer eller mindre märkliga krediter. Och då främst hos bolag som inte gör någon kreditprövning utöver att kolla om man har betalningsanmäkrningar. För vissa människor är det en ren välsignelse att få en betalningsanmärkning, för i o m den stryps alla möjligheter till ytterligare skuldsättning.

Och så gnället om hur tufft det är för den som får skuldsanering. Tufft? Javisst. Att leva på existensminimum ÄR tufft. Dock inte tuffare än vad många har det som inte har skuldsanering. Och så glömmer man alldeles i sammanhanget bort fordringsägarna. De blir för det mesta blåsta på större delen av sin fordran. Det är inte alls ovanligt att den skuldsatte bara behöver betala 10% eller mindre av den ursprungliga skulden. Sug på det alla "tyckasyndomare". Existensminimum i fem år, eller om det möjligen är ändrat till 3 år, och sedan är man av med i vissa fall svindlande skulder. Och den som rest och t ex levt loppan på kredit, tja, han eller hon har ju alla de kul minnena kvar. Och detta fortfarande när de fem/tre åren är över.

Gärna bra faktaprogram om de här problemen men bevare oss väl för "snyftvalsen" som man låter stackars skuldsatta dra i gång. Och helt kallt, är det synd om dessa? Har man någon gång hört att skulden består av stora tandläkarräkningar? Nä. Det är bara "skojiga" räkningar för konsumtionsvaror av alla de slag. Man är inte tvungen att skaffa ett kreditkort i en affär bara för att man gör reklam för det i affären. Det räcker så bra med det vanliga bankkortet och finns det inga pengar på det så är det ett tecken på att man får avstå från att köpa. Det borde varje normalbegåvad människa förstå av sig själv.

Styrketräning - ett livstidsengagemang

Det är inte längre roligt att gå och träna på gym.

Det första halvåret var det jättekul. Man såg hur medelåldersplus-slapphullet började förvandlas till muskler. Tjusigt, tjusigt. Visserligen fick man en framtoning som pensionerad elitidrottare från det gamla östeuropa. Typ diskuskastare. Men vad då? Allting är bättre än gäddhäng. Och så såg man uppmuntrande videos med 72-åringen Wanja på Youtube. Hon gjorde 55 armhävningar och berättade att hon tränat sedan hon var 46. Det tror jag säkert det. Men när jag såg videon så visste jag inte varför hon tränat i 26 år. Det vet jag nu. HON ÄR TVUNGEN!!!

Det är alla som har lyckats träna upp synliga muskler. Det är nämligen så listigt ordnat att om man inte underhåller vad man har tränat fram så antar man ganska snabbt samma fysiska form som Arnold Schwarzenegger. D v s slapphull i kubik med rynkor. Och det vill ingen. Alltså, antingen får man ge fan i att träna och sitta hemma med chipspåsen framför TVn eller också är man införstådd med att man tagit på sig ett livstidsengagemang. Det finns andra träningsformer. Visst. Men inte där man kan vara chick och kråma sig i snygga träningskläder. Vem vill springa runt i reflexväst och vindoverall? Inte jag i alla fall.
Och, nej, man behöver inte anlägga tatuering. Man är en riktig utstickare när man ingen har.

Turkos strumpor och Berlusconi

Vad kan turkos strumpor ha för koppling till Berlusconi. Ingen alls. Egentligen. Men indirekt.

Herr Berlusconi blev som bekant fullständigt ursinnig när den lag, som han själv varit med om att driva igenom för att åstadkomma immunitet mot diverse anklagelser, sköts i sank. Han anklagade alla domarna i Italiens Högsta domstol för att vara kommunister och delta i en sorts sammansvärjning mot honom. Föreställ er att Fredrik Reinfeldt skulle kalla samtliga justitieråd för kommunister och för att vara ute för att djävlas med honom.

Hur som helst, den arme domaren som skrivit ihop domen drabbdes särskilt av herr B:s vrede och han uttalade hotelser som att domaren minsann skulle "få se". Och det fick han. Direkt. Ett kamerateam följer troligen domare Mesiano så fort han visar sig utomhus. En videosekvens följer domaren på en oskyldig promenad till barberaren och en speaker gör sig lustig över att domaren har turkos strumpor. Det upprepas gång på gång. Detta om de turkos strumporna.

Via Åke Malms initierade blogg från Rom förstår man vad det är som händer. Nämligen att domaren skall veta att han är övervakad. Alltid. Och videon sänds givetvis i en av Berlusconis TV-kanaler.

Ledaren för Italiens vänsterparti, Dario Franceschini, tillgriper det geniala idén att uppmana folk att bära turkos strumpor för att visa sin sympati för domaren. Och underförstått sin antipati för Berlusconi.

Så, Garibaldis soldater bar röda skjortor, kan månne revoltörer mot Berlusconi bli historiskt hågkomna för sina turkos strumpor?

Vad bilden har med Berlusconi att göra? Ingenting. Egentligen. Bara det att den är tagen under det första av de åren under vilka grunden lades till min eviga hatkärlek till Italien.

Spirella! Jag säger bara Spirella.

Om min mamma hade levat hade hon sagt "Vad var det jag sa". Hon hade dessutom fått alldeles rätt. Hon tyckte nämligen att en välsittande korsett var ett oslagbart "instrument" för att få en fin form på kroppen. Spirella hette detta "instrument" på 50-talet och en bit in på 60-talet. Undrar förresten vad alla diplomerade Spirella-konsulenter gjort sedan 68-årsfolket kastade bh och korsetter.
KappAhl har just nu en annonsdrive om sin nya underklädersserie "Shape up". KappAhl

Där kan man snörpa in midjan i ett överdimensionerat njurbälte. Jag kan direkt känna hur det kommer att skära rakt in i midjan. Man kan snörpa in hela kroppen i en tight body-stocking. Man kan ha en shape-up trosa som räcker upp till bysten.
Grattis alla tjejer säger jag bara. Ni är manipulerade tillbaka till 50-talet. Och gissa om männen kommer att gilla det. Yes. Och så som kronan på verket raffiga strumpor med strumpeband. Ett framgångskoncept.

Gammal och sur? Tja, jag kan väl också tänka mig att någon enstaka gång raffa till mig med syndiga strumpor och strumpeband. Med den skillnaden att jag VET hur det var en gång innan 68orna befriade oss från våra spirella-rustningar. Nåja, om rätt skall vara rätt så var jag faktiskt för ung för Spirella-rustningen. Och framför allt för smal. Då. Jag fick nöja mig med "höfthållare".

Fast, hm. Nu kanske jag skulle kunna tänka mig en svart blänkande body-stocking för s a s högtidliga tillfällen. Bara någon fixar till just de högtidliga tillfällena. De är beydligt svårare att fixa än de raffiga attributen.

Jag föredrar djurbarn...

I går blev jag påkörd av ett litet blöjstint grabbpaket ute på Eurostop.
Misstag? Inte precis. Ungen for under sin leende faders uppmärksamhet som en berusad schimpans runt med en trave korgar i en ställning. "Kör på mig en enda gång ungdj-l så har du kört färdigt för i dag." Och när jag för en bråkdels sekund riktade min uppmärksamet åt annat håll.. Så, ja, PANG körde ungdj-n rakt in i min ankel. Om jag blev arg? Ja, det blev jag och kommenterade det hela på uttalat surkärringmanér. Pappan såg aningens, men bara aningens, generad ut så jag la till att det faktiskt gjorde ont och övervägde om jag skulle skrämt upp honom med att fråga efter deras ansvarsförsäkring. Men det orkade jag inte. Vid kommentaren att det gjorde ont sa den mesige fadern att han var ledsen, vilket jag kontrade med att det hoppas jag. Då tog han det säkra för det säkra och bar sitt gallskrikande blöjpaket ut ur affären. Det måste ha varit en chockartad upplevelse för ungen som troligen 24/7 är omgiven av beundrande vuxna. Ja, alltså chocken av att höra en surkärrings röst skära som en sågklinga genom luften. Väl bekomme. Det bjuder jag på och konstaterar att djurbarn är mer charmiga än kringirrande blöjpaket.
Men visst är väl djurbarn söta. Och faktiskt ett och annat människobarn också, men den senare sorten är så sällsynt att jag inte har något egenhändigt taget bildbevis.

Nu är läget desperat

Nu verkar läget vara desperat, eller kanske snarare ännu mer desperat än tidigare för Mona Sahlin. Hörde till min förskräckelse tanten i fråga på Rapport 18. Hon försöker på fullaste allvar slå ett slag för att det skall lagstiftas om att aktiebolag skall ha minst 40% kvinnor i styrelsen. Va? Vad är det här? Jämställdhet är väl position efter kvalifikation. Var det inte så det var tänkt? Att man inte skulle få en tjänst eller position just p g a sitt kön? Eller har jag totalt fått allting om bakfoten? På något sätt tycker jag att man skjuter sig själv i foten eller återvänder till ruta 1. Bara det att nu är det kvinnor som skall få sina positioner p g a sitt kön och inte männen. Fullständigt absurt. Tanken är så korkad att jag misstänker att Mona S själv tänkt ut det här. F ö ett verkligt talande exempel på hur det går när man främst ser till kön och inte kompetens.