Att arbeta efter 65

I dagens DN kan man läsa om att allt fler är beredda att arbeta efter 65. Och varför det? Är det för att man vill ha högre pension? Är det för att man tycker att man har ett utvecklande arbete? Inte då. Det verkar som om det främst rör "tanter" som har sin arbetsplats som social tummelplats, där det viktigaste tycks vara kaffepauserna. Detta har jag alltid misstänkt. I alla fall när det gäller merparten av mina jämnåldriga medsystrar. "Näää, jag vet inte vad jag skall göra om jag inte jobbar". Exemplet i DN anför att efter några veckor med storstädning och sovmorgnar så skulle de bli tjatigt. Storstädning? Är det den enda sysselsättning man kan komma på? Sorgligt, sorgligt, sorgligt. Själv arbetade jag för en "rik" arbetsgivare (en bank) som hade upptäckt att ger man inte "erbjudanden" åt den åldrande 40-talistskaran så blir det öde på personalfronten omkring 2005-2009. Alltså gav man små fina erbjudanden om avtalspension med 72% av aktuell lön och inga förlorade framtida pensionspengar samt bibehållande av div löneförmåner. Detta vid fyllda 61. Jodå, beskattningsbara men ändå. Hade jag tänkt nappa på erbjudandet? Icke. Jag var också fast besluten att arbeta tills jag fyllde 65 om inte till 67 t o m. Så pratade jag med ett "ex" ur mitt förflutna som tyckte att jag verkligen skulle tänka över saken och gav mig rådet att "Tänk dig två kartonger. Lägg problemet med den minskade inkomsten i den ena kartongen och lägg på locket. I den andra kartongen lägger du andra saker som du kommer att sakna om du inte arbetar." Jag gjorde som han sa och har fortfarande inte lagt en enda sak i "den andra kartongen". Alltså nappade jag på erbjudandet och lämnade mitt arbete för 5 år sedan. Att befrias från bensinkostnaden för 10 mils dagligt bilpendlande gjorde dessutom att inkomstskillnaden inte blev sååå stor. Vad jag har gjort sedan dess? Ägnat mig åt mitt stora fritidsintresse att fotografera bl.a. Jag borstade av min gamla fil kand examen i humaniora från 1970 och satte igång att läsa på nytt på akademisk nivå. Och detta blott och bart för att jag tycker att det är roligt. 90 poäng i Idé- och lärdomshistoria har det blivit, några poäng i historia och för tillfället ägnar jag mig åt konstvetenskap. Högskolemiljö är bland det mest stimulerande man kan vistas i och någon åldersrasism är det inte tal om.

Man kan alltså göra precis som man vill om man har vett att sluta jobba. Detta förutsätter förstås att man "vill" något. Dessutom har man tid att ta ordentliga pass på gym och och hålla sig i trim och skelettskörheten på avstånd. På gymmen florerar inte heller någon åldersrasism. I alla fall inte på "riktiga" gym av typ "traditionellt gym".
Och så finns ju Internets underbara värld att tillgå om man saknar kontakt. Och den är vida överlägsen skvallret på jobbets kafferaster.
Så, visst vore det trevligt om DN i stället skrev om hur givande livet kan vara efter ett långt yrkesliv.

Sony Ericsson Experia X10 Mini

DN har i söndagens ekonomibilaga en test "Din ekonomi guidar Sony Ericsson Experia X10 Mini". Med all säkerhet inget fel i den guidningen. Men men men, snälla DN. Är det rimligt att två barn i åldern 11 resp 14 år är representativa för en lämplig kundgrupp? Enligt faktarutan kostar mobilen 2.600 kr. Vem vänder sig DN till? Möjligen är jag gammalmodig i mitt tänkande men att köpa mobil för 2.600 kr till 11-åring bäddar illa för framtiden. I alla fall för 11-åringen. I helgen fanns bland nyhetsrubrikerna att unga vuxnas skuldbörda ökar. Inte alls konstigt om man redan vid 11 års ålder vänjer sig vid att få dyra saker som man inte själv betalar för. Det är inte alls låneföretagens, typ SMS-lån, "fel" att ungdomar drar på sig skulder. Det är föräldrarna som invaggar barnen i tron att de kan få allting. Sådant fostrar en generation som har uppfattningen att ju mer saker man har (dyra och av senaste modell) desto mer är man värd. Det vore bättre att lära barn att man har ett värde i sig själv. Och, jodå, jag känner folk som uppfostrar sina barn på det senare sättet. Och detta ingalunda av tvingande ekonomiska skäl utan för att man har vanligt sunt förnuft. Men, det kan inte vara lätt när den allmänna uppfattningen i samhället tycks vara att man är vad man har, inte i sig själv utan i grejer.

Om dagis av olika slag

Häromdagen när jag var ute och promenerade i strandskogen såg jag att det var dags för förmiddagsrastning på kommunens hunddagis. Djurskötare i gula västar och med tre hundar per skötare traskade i väg i god ordning. Och så tänkte jag att, vad kan det vara för idé att ha hund om man har den på hunddagis hela dagen. Men så slog det mig att så tänker man aldrig när det gäller barn. D v s vad kan det vara för idé att ha barn om man har dem på dagis hela dagarna? Mitt tänkande är naturligtvis helt asocialt, men jag tycker faktiskt att det är mer motiverat med hunddagis. Där hämtar man hunden, sin glade vän, som får vara med hela kvällen, ända tills matte/husse går och lägger sig. Den får ligga med framför TVn och delta i gemenskapen, känna sig "med" med ett ord sagt. Barnen då? Tja, de slits upp ur sängen i gryningen, jäktas i väg till dagis, hämtas och jäktas via ICA och hem. Får mat, badas och stoppas i säng. Hundarna på dagis måste ju klart ha den mest behagliga tillvaron. Jämförelsevis och rent generellt. Det finns säkert lysande undantag. Särskilt på barnsidan.
Katter är ju förstås idealet för de klarar sig själva medan man jobbar eller har andra aktiviteter för sig utanför hemmet.

Om "Att kunna med"

Min mamma och min äldsta faster var damer som alltid "kunde med". Ja, alltså att säga saker, såväl positiva som negativa. De svalde aldrig förtreten och vek sig under den svenska seden att "man skall inte klaga". Hur många gånger var man inte som tonåring med i någon affär och stod och "skämdes". Nu har man själv nått stadiet när man "kan med". Det är en befriande känsla. Härom veckan köpte jag ett par Nike Air Offense (tror jag de heter). Guldfärgade, till priset för 500,- i stället för 900,-. Inte världens mest smakfulla sneakers, men roliga. Och litet lätt opassande. Skorna fick stå till sig i sin kartong och så läste jag i lokaltidningen ytterligare en annons. Samma affär hade nu helgpris, 290,-. Kunde jag med? Njäää, tyckte jag. Det kunde jag väl inte. Men, vad tusan, 210,- är 210,-. Jag lyfte luren, fick löfte om att komma med skorna. Sålde dem tillbaka till affären för 500,- och köpte dem igen för 290,-. DET hade jag aldrig kunnat med för 10-15 år sedan. "Kan med-generna" har förvaltats väl tycker jag.

Det är äntligen vår

Det är äntligen vår och solglasögon och tussilago står i blom.

Halländsk surtrut

Här njuter två stycken halländska surtrutar sin påskaftonssupé. Riktiga fågelkännare kallar antagligen fågeln för gråtrut. Med den här uppsynen passar artnamnet surtrut bättre.

Kerstin Thorvall är död

Kerstin Thorvall är död. Hon har liksom varit med mig hela livet ända sedan "Boken till dig" kom ut 1959. Den boken var för den tiden mycket djärv och talade om sådant som man inte kunde prata med sin mamma om. Och faktiskt inte med sina kompisar heller. Om mens och sex och... För trots att 40-talisterna blev den första s k frigjorda generationen så föddes de inte sådana. Deras mammor var i allmänhet inte ett dugg frigjorda och det var mycket hysch hysch kring det mesta som i dag är fullkomligt naturligt att prata om. Hur som helst. Kerstin Thorvall pratade med tonårstjejer och inte till dem. Kerstin T har sedan resten av mitt liv funnits med. Hon har brutit ett antal tabun. Bl a det att äldre kvinnor inte skulle kunna umgås med yngre män. Tack, Kerstin, för det. En av hennes sista böcker, "Upptäckten", var lika upplysande som "Boken till dig" var en gång i tiden. Men, dessvärre var upplysningarna i "Upptäckten" av ett slag som man hade mått bättre av att inte så noga känna till. Den tog upp vedervärdigheten i att bli gammal. Och detta på ett mycket drastiskt sätt.
Jag hade förmånen att träffa Kerstin T under min tid i resebranschen. Hon var chosefri och väldigt långt från vad vi hade befarat hos en "kändis".
"Boken till dig" står i min bokhylla i köket med sina pärmar med rosa äpplen och ljusgröna blad.

Fredrik Reinfeldt och sexualbrottslingar

Fredrik Reinfeldt intervjuades i Ekots "lördagsintervju". Det var det vanliga välmodulerade tjatet och jag lyssnade bara förstrött, men så kom Asks gårdagsfadäs förstås upp. Givetvis sa Reinfeldt som alla statsministrar gör när någon av deras ministrar klantat bort sig. Ja, alltså, att han har fullt förtroende för Ask bla bla bla. Man får ju hoppas att han friserade sanningen litet där, för att ha en justitieminister som vill återinföra skambrotten är inte riiiiiiiiiktigt bra. Men har man förtroende så har man. Vi får väl se hur länge det varar. Och personligen tycker jag att det är rent åt h-e att man har en justitieminister som inte är jurist. Men utbildning är ju ingen stark merit i regeringssammanhang i det här landet.
Emellertid sa Reinfeldt något som fick mig att studsa till. Om jag inte fattade helt fel så kallade han dem som köper sex för sexualbrottslingar. Va? En sexualbrottsling anser jag att man kallar våldtäktsmän, de som sexuellt utnyttjar underåriga eller den som är i s k "vanmakt". När det gäller sexköp finns inget brottsoffer. Det är ju en affärsöverenskommelse mellan två parter. Att det sedan är sorgligt att den sexuella nöden driver folk till att betala för sex är en helt annan sak. Men sexualbrottsling, näää, nu får du ta och sansa dig Fredrik Reinfeldt.

På spåret

Jag råkade se en stund på "På spåret" i kväll. Ett program som Luuk och Lindström höjt kvaliteten på efter det att Oldsberg och Hellberg gjort det till sitt privata amatörteaterforum. Men vad var detta i kväll? Var det någon sorts försök att sänka programmet till vad herrarna Luuk och Lindström tänkte kunde vara lagom folkligt? Nänänä, det blev i så fall en ren nervärdering av tittarna. Inledningsvis pratar man om hur spännande detta skall bli i och med att det är final. (Om jag inte fattat det hela fel.) Då klämmer Lindström i med att det är så spännande att han blir kissnödig och "finns det tid för honom att gå och kissa". ??? Är det roligt? Pinsamt är vad det är att man uppenbarligen tror att tittarna har en humor på ett dagisbarns nivå.

Dags igen

Så var det dags igen för Internationella kvinnodagen och givetvis dags igen för en gnällartikel på bl a DN debatt. I dag är det diskrimineringsombudsman Katri Linna som lägger ut texten om "Otillständigt att kvinnor straffas när de föder barn". Linna tar som exempel vad hon kallar "tre unga kvinnor på väg ut i arbetslivet". Alla tre verkar ha haft någon form av praktikant-, vikariat- eller provanställning under vilken de blivit gravida och inte fått fortsatt anställning.

Vad hade de väntat sig? Att arbetsgivaren skulle applåderat? Inte särskilt klipska tjejer får man väl ändå säga utan att vara direkt elak. Hur kan man överhuvudtaget tro att man kan få fortsätta en provanställning efter världens längsta graviditetsledighet? Det borde väl vilken normalbegåvad människa som helst kunna begripa att det inte blir troligt. Och varför går man och blir gravid innan man etablerat sig på arbetsmarknaden? Graviditet är ett självförvållat tillstånd som nu förtiden går att planera. Linna tar också upp att kvinnor missgynnas vad avser kompetensutveckling i samband med en graviditet. Är det konstigt? Och är det verkligen en form av att missgynnas? Kompetensutveckling är en färskvara med bäst före datum.Som dessutom är en tämligen kostsam historia för arbetsgivaren. Oavsett om det gäller privat verksamhet eller stat och kommun.

Och förresten, inte med ett ord nämner Linna den svenska föräldraförsäkringen som är den mest generösa i världen. Kanske det rent utav hade gynnat gravida kvinnor att man minskade ner de 69 veckornas ledighet för blivande föräldrar. I England är motsvarande period 13 veckor och i USA 12 veckor.
Sedan tillkommer en liten sak som Linna inte tar upp. Nämligen den att man inte kan få allting. Inte på en gång. Det är inte som på dagis att "alla skall vara lucia". Det gäller inte i det riktiga livet. Man måste lära sig välja.

SJ och språket

SJ har ju i o m det alldeles väldigt ettriga snöandet utnämnts till var mans niding. I dag intervjuades på Rapport (tror jag) SJ:s presschef Dag Rosander. Han fick bl a frågan om han hade några råd att ge folk som skulle ut och åka tåg. Och vad säger karln? Jo, så här. "Innan man ger sig iväg till stationen skall man lägga sig vinn om att ens tåg verkligen går." Jahaja. Jag trodde i min enfald att det var SJ som skulle lägga sig vinn om detta. Med viss medverkan från Banverket. Om SJ:s presschef inte kan formulera sig bättre, så förstår jag mycket väl om tågen blir stående på linjerna. Jag menar, en presschef som inte har talets gåva, då frågar man sig hur det kan stå till med kompetensen längre ner i hierarkien.
Senare intervjuades SJ:s VD, Jan Forsberg. Och vad sa han?
Jo han sa. "Vi är väldigt ledsna över att det blivit så här." Det kan jag tänka mig, men det räcker liksom inte att VD står och är ledsen. Litet mer konstruktivt uttalande, om jag får be.
Sedan skall ju förstås erkännas att det är hysteriskt mycket snö och att SJ ju faktiskt inte kunde förutse detta. Snö, ja, det får man faktiskt var vänlig att förutse, men snö i den här mängden kan man nog inte begära att man skall vara beredd på. Men allt elände torde även bero på att man sålt ut SJ. Förr i världen hade SJ en del folk som säkert inte gjorde många knop under större delen av året, men just när det kärvade till sig med frusna växlar och snö på spåren så fanns det ett antal "gubbar" att skicka ut och röja. Sådana "gubbar" finns det inga numera. Och då blir det som det blir.
Och apropå språk, vad är det för barnspråk man använder i Dagens Eko? Man säger "tågstation". Det heter väl för tusan "järnvägsstation". Tågstation, det är väl ett ordval värdigt en 4-åring.
Häromdagen hörde jag en kvinnlig nyhetsuppläsare säga att det ligger mycket snö på "tågbanorna". Tågbanorna? Det är väl sådant som stora och små pojkar har uppbyggt i modellformat inomhus. Järnvägsspår heter det. Tror Sveriges Radio att befolkningen är så korkad att man måste använda barnspråk?
Tåget på bilden är "Lina Sandell" som tuffat in från den småländska urskogen. Fast Lina S kanske får kraft från ovan. Och då menar jag inte från elledningar utan högre uppifrån. Och så tillhör hon ju inte SJ:s stall. Lina Sandell är ett Krösatåg.

Tror man att svensken i gemen är dum?

I kvällens Rapport 18 ser man en journalist sticka en mikrofon under näsan på Riksdagens talman Per Westerberg med anledning av dagens minnesstund för de i Afghanistan stupade svenskarna. Vad frågar man? Jo, man frågar om Per Westerberg tror att svenska folket är förberett på att svenska soldater kan dö i Afghanistan? Nja, tyckte Westerberg, att det visste han ju inte riktigt. Då klämmer journalisten i med att fråga vems fel han i så fall anser det vara. Westerberg ger givetvis inget bestämt svar. Så korkade frågor går det bara inte att svara på. Om svenska folket är förberett på att man kan dö som soldat i de s k fredsbevarande trupperna i Afghanistan? Ja, det tror så fan att varje normalbegåvad människa begriper. Det inte äventyrssemester det handlar om. Om inte annat så strök 8 italienare med för inte så längesedan.
Man är inte förberedd på att ens nära och kära skall dö när de kör till sina jobb här hemma. Det ingår inte i ens tankevärld. Men FN/Ifor soldater i Afghanistan och på andra platser också för den delen deltar faktiskt i krigföring. Och även om det officiellt heter för freden så är det i alla fall krigföring. Och krigföring medför förluster. Även för svenskar.

Den långnäbbade busksångaren

Ibland får jag en känsla av det sitter en och annan lustigkurre och lägger in nyhetsrubriker på TT. Och så väntar man spänt hela dagen på om man skall bli avslöjad eller om nyheten slinker igenom. Alldeles nyss läste jag den här rubriken

Sällsynt fågel hittad i Afghanistan(och följande undertext):
En hel koloni med en av världens mest sällsynta fåglar, den långnäbbade busksångaren, har hittats på hög höjd i norra Afghanistan med hjälp av svenska ornitologer. (TT)

Jahaja. Så om detta inte är ett skämt, då är det ju helt uppenbart inte så farligt att befinna sig i Afghanistan. Väl? Ornitologer har jag aldrig uppfattat som utrustade med granatkastare även om en del fågelskådarutrustning för det otränade ögat kan se ut som bazookas. En gammal bekant till mig höll på att bli i hjälskrämd när han en tidig morgon kom cyklandes med hunden på morgonrastning, kastade en blick upp i backen vid Långenäsudden och såg en massa människor med just vad han uppfattade som bazookas. Det var det inte. Det var kikare på stativ.

Hur som helst så kan jag kvittera denna nyhet med en liten ornitologisk iakttagelse på närmre håll. Den självdekapiterande halländska storskarven, som vid snöfall kan plocka ner huvudet i en ficka på ryggen. Bildbevis bifogas.
Och så vet jag att man inte får skämta om "fågelskådare" och urtypen alls inte är en Stig Grybe figur i toppluva som ser vita örnar efter Waxholmsbåten. Det är faktiskt ganska roligt att titta på fåglar. Nej, det trodde inte jag heller på den tiden när jag inte kunde skilja en gråsparv från en fiskmås. Eller så ungefär.

Vem fan är det som bor på kalfjället?

Vem fan är det som bor på kalfjället? Eller vilka? Eller vad är det för intensiv aktivitet som pågår just där? Jag bara undrar. Och särskilt mitt i smällkalla vintern borde det inte precis krylla av folk på kalfjället. (Om inte masochisternas förening lagt något möte i de krokarna.) Eller?
Och varför jag undrar är för att man vid väderleksrapporten i slutet av 12.30 Ekot alltid ägnar sig åt kalfjället. Även vädergubbar och vädergummor på SVT ägnar sig åt detta. De viftar med sina små tassar över de norra regionerna av landet. Och så förstås ostkusten. Där ligger ju Gud bevars Stockholm. Men de sydvästra delarna av landet som verkligen är tättbefolkade (ja, bortsett från Stockholm då) behandlar man med en liten svepande gest av tassen och nästan utan någon kommentar. Jag bara undrar. Fast vi har ju DMI som f ö är bra mycket bättre i sina förutsägelser än SMHI. I alla fall vad avser Västkusten.

Biltema som ökenpalats

Om det nu finns något som kan betecknas ökenpalats. Annat än i min fantasi och i gamla filmer med Rudolph Valentino. Hur som helst. Häromdagen tog jag mig en runda ut i ett av sta´ns köpladeområden och när jag steg ut från Jysk, varifrån jag lyckades komma ut utan att köpa någon liten filt eller annat bra att ha, såg jag rakt över parkeringen åt Biltemas tempel. Allting var vitt. Och hade det bara haft en liten liten dragning åt beige, så kunde "templet" legat som ett palats ute i öknen. Det är vitt, platt och försett med fuskvalv i morisk stil. Det skulle bara fattas en liten kupol som krönt det hela så hade det varit på pricken. Varifrån man får sådana associationer. Tja, det är väl när man är hänvisad till att roa sig på egen hand. Ja, med - 17 C så...
Vad bilden har med Biltema att göra? Ingenting alls. Jag tycker bara att den är snygg, nytagen och iskall.

SAAB och SAAB-folket på golvet

Så kom beskedet som antagligen alla utom de SAAB-anställda väntat sig. De anställda har, precis som man gör på de flesta arbetsplatser i samma situation, försökt intala sig att alltihop är en ond dröm. Det hade varit bättre om de sedan länge misstänkt att man inte kan fortsätta att tillverka bilar som "ingen köper". Ovanligtvis, men som vanligt inte ordentligt påläst, håller jag med tant Maud. Det skall inte pumpas in skattepengar i hopplösa företag. Då blir ju t ex SAAB en sorts arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och jag kan inte tänka mig att personalen skulle vara intresserad av att avlönas med den lönenivå som gäller för folk som anställts t ex med lönebidrag. (Möjligen använder jag inte rätt terminologi, eftersom jag alldeles som vanligt inte forskat närmre i denna. Alla förstår ändå vad jag menar.) Och, nej, det där om lönebidragen var inte något som tant Maud formulerat. Det var mitt alldeles egna "tyckande".
Hur som helst läste jag i går en artikel i Dagens Nyheter, illustrerad av ett foto på två medelålders SAAB-anställda med uppgivna miner. Och vad är det första damen i familjen säger? Jo, det var tur att vi inte hann beställa våra Thailandsresor till i januari. Och i nästa andetag talar hon om att man får tänka över avveckling av en del. Då nämner hon att digitalboxen måste hon ju ha för att se på TV. Jag tar för givet att hon därmed menar ett antal tjusiga betalkanaler. Och så tänker hon efter litet och lägger till att man kanske får tänka på att sälja husvagnen. Jahaja. Är det inte större uppoffringar man står inför och ändå uppvisar den minen så undrar jag hur hon skulle reagera på verkliga uppoffringar. Thailandsresa, digitalbox och husvagn. Varje sunt tänkande människa kan ju inte precis känna något större medlidande för de "offer" SAAB folket står inför. I alla fall inte om de håller sig på nivån indragen överkonsumtion.
Och så har det pratats en hel del om att beskedet kommer vid en olämplig tidpunkt. Självklart är det så. Men alla som har haft det allra minsta lilla att göra med usla arbetsrelaterade nyheter vet att sådana skall meddelas omgående. Detta för att undvika spekulationer om vad som kan komma att hända.

ICA Maxi och de sju dvärgarna

Det har tydligen alldeles slagit slint för någon marknadsmänniska på ICA centralt. Man marknadsför DVDn Snövit och de sju dvärgarna med en tävling. "Vinn en snövit resa till Icehotell i Jukkasjärvi"! Inget ont i det, om än litet långsökt det där med snövit. Men OK.

Man illustrerar tävlingssidan med figurer ur filmen. Första momentet i tävlingen är "Hur många bilder på dvärgar hittar du på denna sida?" För att ingen skall kunna svara fel på fråga nr 1 formulerar man fråga nr 2 lätt(?) ledande.
"Vilken av de sju dvärgarna liknar du mest? (Max 20 ord)"

Vem i h-e vill vinna en tävling till Ishotellet i Jukkasjärvi på att vara mest lik en av Snövits dvärgar? Jag antar att man syftar på de yttre egenskaperna och jag trodde att lyteskomik var tabu i tävlingar. Tydligen inte.

Skolbetyg - bra och mindre bra

Jag återvänder till ett av mina käraste ämnen. Det där att så fort alla inte framstår som lika bra så är det en form av orättvisa. Det är aldrig så att man
rannsakar sig själv för att kolla om det möjligen är så att man verkligen ÄR lika bra som andra. På allting. Man kanske i själva verket inte är det.

Man läste i tidningarna i veckan som gick att barn till lågutbildade föräldrar får sämre betyg i skolan än barn till högutbildade föräldrar. Och på något sätt framställde man detta som om det vore någon form av orättvisa. Från skolans sida. Det är så det går när man från späd ålder fostras till att "Alla skall vara lucia". Huruvida även pojkar skall vara lucia har jag ingen kläm på, men det skulle inte förvåna mig. Eller kör man kanske Sahlin-modellen med varannan damernas.

Dagens föräldrageneration torde vara född på 60-talet och i den generationen var det ingen, som växte upp här i landet, som inte kunde få s k högre utbildning om man ville eller hade fallenhet för detta. Det fanns ett fullt utbyggt grundskolesystem, det fanns gymnasium. Allt kostnadsfritt. Det fanns studiebidrag och ingen behövde avstå från att gå ut gymnasiet p g a ekonomiska skäl. Dessutom kunde ingen förhindras att ta "studenten" och stå och vråla "fy fan vad jag är bra på ett lastbilsflak". Alltså, den som under andra hälften av 70-talet inte ville fortsätta på gymnasiet var enligt mitt sätt att se antingen inte speciellt intellektuellt begåvad eller inte intresserad av att läsa. (Detta är då en finkänsligare omskrivning för vad jag egentligen skulle velat skriva.)
Förefaller det då märkligt att dessa får mindre studiebegåvade barn? Knappast. Eller har man fått för sig att lärarna av ren illvilja ger lågutbildades barn sämre betyg? Alla ÄR inte studiebegåvade. Man kan vara begåvad på andra sätt. Men det syns inte i betygen. Men kan kanske komma till nytta på annat sätt i livet. Om man ser till att göra något av det.

Högutbildade, som kanske har varit såväl intellektuellt begåvade som studiemotiverade får barn som är likadana. Vanligtvis. Och alltså får dessa bra betyg. Det är inte alls någon form av orättvisa från skolans sida.

När jätteproppen Orvar gick i skolan fick man tydligen inte samma statistiska utslag i betygsättningen. I den mån man nu undersökte detta. Där var det inte så markant med skillnad i betyg mellan barn till hög- resp. lågutbildade föräldrar. Och hur kan detta förklaras? Enkelt, min käre Watson. Den föräldrageneration som var född omkring 1920 hade inte 60-talisternas möjligheter till utbildning. När 1920 års generation gick i skolan var Sverige fortfarande ett rätt fattigt land. Den sjuåriga folkskolan var inte ens helt utbyggd, läroverksutbildning (realskola och gymnasium)kostade pengar som de flesta inte hade. Dessutom hade vanliga arbetarfamiljer inte råd att ha en eller flera familjemedlemmar som inte drog in bidrag till familjens försörjning. Så just därför fanns det massor av intellektuellt begåvade personer som inte fick någon högre utbildning men som fick barn som ärvde föräldrarnas begåvning och som alltså fick minst lika bra betyg som högutbildades barn.

Så visst. Orättvist är det. Men inte från skolans sida eller lärarnas utan från livet. Livet är orättvist och varför man ger små barn illusionen av något annat är för mig en gåta. Rena rama bedrägeriet. Som ungarna upptäcker när de blir litet större och då bli smällen desto hårdare.

Bilden? Mnja, den visar hur det såg ut på den verkligt gamla tiden, när läroverkselever bar klassens nummer omgivet av palmkvistar i skolmössan. Min "femma"? Näää, sååå gammal är jag inte. Men min pappas femma. Han började läroverk 1913 och då fick små gossar lära sig att fäkta på gymnastiktimmarna.

LSD i mustaschen

Alltid lär man sig något nytt. Jag var på s k antikloppis idag. Av det noblare slaget, vill jag betona. Pinsamt nog är ens ungdoms minnen numera att hänföra till antikviteter. Hur som helst avsåg mitt antikloppisbesök inte att köpa något utan tvärtom att studera marknaden för att se om det vore läge att göra sig av med något.

Jag fingrade litet på gamla LP-skivor och noterade att en Sgt Peppars Lonely Hearts Club Band låg på 350 kr. En annan i mitt tycke likadan på 250 kr. Det var då jag fick reda på det. Säljaren, en övervintrande 40-talist i hästsvans, informerade mig om att det gick ett rykte om att det skulle finnas LSD på mustaschen. Den som gick att klippa ut. Det finns alltså ett klippark inuti skivomslaget, där man kan klippa ut bl a en mustasch. Den var bortklippt i 250 kr varianten. Den finns kvar på min LP. Det får man väl spara och pröva någon ovanligt dyster kväll.

Och så fick jag på köpet liksom reda på hur Keith Richards klarar sig genom konsert efter konsert utan att precis vara någon renlevnadsman. Han lär resa till någon klinik i Schweiz och byta blod någon gång i månaden, eller om det var varannan. Det lär visserligen kosta 500.000 per byte, men vad då... Jag tycker i alla fall att det är betryggande så länge Keith R står på scen. Han är liksom ett monument över de hittills oförstörbara 40-talisterna. Jätteproppen Orvar. Fast Richards torde knappast kunna hänföras till köttberget. Hög som ett hus, möjligen.

Cecilia Malmström och inte "varannan damernas"

Äntligen. Äntligen har man insett att man kan utse kvinnor på kvalificerade poster utan att de kvoteras in som "varannan damernas".
Det är ju direkt kränkande det där som Mona Sahlin har för sig att varannan styrelsepost skall tillsättas med en kvinna.

Här har man tillsatt en högkvalificerad person. En person som har doktorerat i statskunskap, bott och arbetat i utlandet även tidigare, en person som talar ett flertal språk som används inom EU, som är van att röra sig i EU:s salonger. Dessutom verkar det vara en dam med bra "klös" i största allmänhet. Med ett ledigt och obesvärat uppträdande och som passar in i internationella sammanhang utan att uppvisa den sedvanliga töntigheten hos folkvalda. Och i synnerhet hos folkvalda damer. Titta bara på lilla tant Maud. Den senare utsågs i någon tidning - Gud vet vilken - som stilikon för svenska kvinnor. Vilka kvinnor det var som såg lilla tant Maud som en stilikon har jag svårt att föreställa mig. Möjligen några damer i Centerns kvinnoförbund ute på den mer avlägsna landsbygden.

Och så läser jag i DN att Henriks Brors antyder att orsaken till att man utsett Cecilia M är den att Barroso troligen inte vill ge Sverige någon tung post och därför anser man inte att Bildt är lämplig. D v s säga att Bildt skulle vara överkvalificerad. Ha! Det där eviga pratet om vår store internationelle statsman måste väl ändå vara överdrivet, för vad har CB erhållit i internationella uppdrag efter sitt uppdrag i Bosnien? Svensk utrikesminister. Man får en känsla av att det var som Fredrik Reinfeldt slängde åt gammelmoderaterna ett köttben för att hålla dem lugna. Tills vidare. Kan det helt enkelt inte vara så att Bildt inte har samma kvalifikationer som Cecilia M? Jag är bara en enkel "hobbytyckare" och alls icke påläst som Brors. Men ändå.
Det är en av fördelarna med att vara hobbytyckare. Man kan tycka vad man vill.